Veckans Retrokanon: Super Mario Kart

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon - Super Mario Kart (SNES, 1992)

I veckan släpps Super Mario Kart 7 till Nintendo 3DS och det är, precis som titeln antyder, det sjunde spelet i serien. Spelserien har nu hunnit passera igenom alla Nintendos konsoler, förutom modermaskinen NES, och den har även tagit plats i handhållna konsoler på 2000-talet.

Dessutom har det mynnat ut i två arkadspel i form av Super Mario Kart Arcade GP 1 och 2.

Typiska power-ups i Super Mario Kart är bananskal, svampar och stjärnor.

1992 satte alltså Nintendo de mest kända karaktärerna från Super Mario World och Donkey Kong i ett racingspel som använde sig av, för den tiden, helt ny teknik med Super Nintendons Mode 7-läge. Resultatet blev ett fantastiskt roligt spel fullt av bra musik, knasiga vapen och power-ups.

Faktum är att man kan säga att vi fick en helt ny spelgenre som vi inte tidigare sett. Racingspel fanns det gott om, men inga gulliga kartracingspel - och framför allt inga som var så väl förpackade som Super Mario Kart. Serien vilade tryggt på hela Mario-universumet, med allt vad det innebar. Det var alltså inte så konstigt att kunde hittas i princip alla Super Nintendo-hem.

Mario Kart-originalet är underhållande än idag; men det har inte åldrats riktigt lika väl som andra spel från den tiden då Mode 7-läget fortfarande är starkt huvudvärksframkallande. Nintendo valde också att dela skärmen horisontellt och lät övre halvan visa spelhändelserna medan den nedre halvan visar karta och positioner - vilket framkallade en lätt klaustrofobisk känsla.

Men det finns ju som bekant bara ett original och många utvecklare försökte sko sig på den nya genren. Därför fick vi under hela andra halvan av 90-talet se en mängd kl0ner och varianter. Det fanns några bättre och några sämre, men inget kunde egentligen rå på Mario Kart i slutändan, som än idag fortsätter sin framgångssaga.

Veckans Retrokalkon - South Park Rally (PS1, 2000)

Det första ordentliga kartracingspelet efter Super Mario Kart dök upp först två år efter att Nintendo lanserat sin supersuccé med Segas Sonic Drift. Mycket tack vare att konkurrerande maskiner inte nådde upp i en jämförbar grafisk prestanda, då de saknade allt vad Mode 7 och Super FX-chip hette.

Typiska power-ups i South Park Rally är spyor, fisar och bajskorven Mr. Hankey.

Därför dröjde det också ganska länge innan klonerna verkligen började utmana. Nästa generations konsoler som Nintendo 64 och PlayStation hade äntligen kraften som behövdes - och det var också till den senare konsolen jag fick uppleva South Park Rally.

Spelet kom ut ungefär vid slutet av tv-seriens tredje säsong och den hade då hunnit bli väldigt populär med sin politiska satir och provocerande humor. Problemet med South Park Rally var att det tyvärr inte gick att överföra den riktigt bra satiren, utan endast massor av de tröttsamma kiss-och-bajs-skämten.

Tack vare detta tappade karaktärerna all identitet och spelet blev bara ännu en tråkig Mario Kart-klon utan något som utmärkte. Det hjälpte inte heller att spelet såg fruktansvärt ut och kändes som om allt kördes i sirap.

Nej, South Park Rally var långt ifrån det dess fans förväntade sig av kartracing och bevisligen har ingen ännu lyckats nå upp till Nintendos succéserie med snart tjugo år på nacken.