Veckans Retrokanon: Druid

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon - Druid (C64, 1986)

Nu snackar vi inte längre några 90-talsmoderniteter, utan grottar ner oss i 80-talets pixelhögar igen - i det riktigt retrogottiga. En druid är en gammal keltisk och gallisk lärd gubbe (Tss...även kvinnor kunde faktiskt vara druider /red.anm.) som framförallt förekommer i antik romersk litteratur - kelterna och gallerna själva var inte sådär jätteintresserade av att varken skriva eller läsa.

All jordens djur och monster vänder sig mot dig i Druid - till synes utan anledning.

Firebird tog fasta på druidens mytomspunna vishet och släppte ett litet actionorienterat plattformsspel, Druid, av alltihop; ett spel som kanske är mer känt för musiken av David M. Hanlon än för själva spelandet.

Även om de flesta av oss inte begrep berättelsen bakom när vi spelade, så handlar det om druiden Hasrinaxx som måste bekämpa demonen Acamantor. Över åtta banor står kampen och bara att klara sig förbi första nivån krävde stor skicklighet - så var ju spel på den tiden.

I princip är Druid ett shoot'em-up med en druid som ses ovanifrån och som tar sig igenom labyrintliknande nivåer, ständigt attackerad av skalbaggar, skelett, spöken och annat knytt. Han har tre sorters magi att avfyra; eld, vatten och elstötar - och de olika fienderna är olika sårbara inför olika vapen - exakt vem som tål vad fick du lära dig och minnas. Eftersom C64-joysticks bara har en knapp fick du dessutom byta vapen med en tangent på datorn, vilket utvecklade ditt sinne för att styra din karaktär och hamra på tangentbordet samtidigt.

Druid har ett omtalat tvåspelarläge i det att du på väldigt sällsynta platser hittar en golembesvärjelse som frammanar det gamla judiska monstret och låter det styras av en andra spelare, om du vill. Denne kan inte slåss, utan agerar bara dum sköld framför druiden tills han dör - vilket ställde krav på samspelet mellan dig och din golemkompis.

Veckans Retrokalkon - Wizard and the Princess (C64, 1984)

Kanske är det taskigt att sabla ner en känd äventyrsspelsförfattares tidiga verk, men faktum kvarstår att Wizard and the Princess från 1980(!) var en ganska tafflig historia redan då.

Roberta Williams är en bortglömd datorspelsikon som tillsammans med sin man, Ken, grundade spelföretaget On-Line Systems, sedermera Sierra On-Line, sedermera Sierra Entertainment. Hon är huvudförfattaren bakom King's Quest-serien, men har även skapat Laura Bow-serien och Phantasmagoria.

Undrar vad min gamle bildlärare hade sagt om det här perspektivet?

Wizard and the Princess är Robertas andra spel efter Mystery House (som jag inte ens spelat) och även om spelet skapades redan 1980 till Apple II var det först fyra år senare jag lade vantarna på det till Commodore 64.

On-Line Systems behövde en framgång som King's Quest, för Wizard and the Princess är så pinsamt tunt och innehållsfattigt att det knappt går att räkna som äventyrsspel.

En del menar att Wizard and the Princess är föregångaren till King's Quest, men jag anser nog att det är att skriva historien lite väl mycket efter facit. Problemet med spelet är egentligen inte grafiken som sådan, utan det faktum att spelaren inte ges någon ordentlig bakgrundshistoria eller något mål att kämpa mot. Man strövar helt enkelt bara runt i pixlarna och hittar inget att göra.

Som kuriosa kan jag nämna att Wizard and the Princess distribuerades i en plastpåse innehållandes 5,25 tumsdisken och ett(1) instruktionspapper.