Veckans Retrokanon: Skool Daze

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon - Skool Daze (C64, 1985)

Långt innan Rockstar Games tog avstickare från Grand Theft Auto i och med Bully, eller Canis Canem Edit som spelet heter till PS2 här i Europa, försökte utvecklaren David Riedy att återskapa det hårda livet i skolan.

Att träffa de högt sittande sköldarna med en horisontell slangbella var inte det lättaste.

I mitten av 1980-talet fick jag tag i Skool Daze till min C64 där jag sprang runt med Eric i hans skola och levde rövare. Vad jag inte riktigt hade koll på då var att det fanns en handling i spelet, utan det roliga var att försöka förstöra för de elaka lärarna och de tarvliga eleverna.

Eric vill få tag i sitt skolregister och enda sättet är att lösa en rad pussel i skolan. Men som elev måste du vara försiktig och balansera studierna med ditt uppdrag.

Men jag struntade som sagt i handlingen och istället fick skolan bli en värld att leka i. Att undvika lärare som var ute efter att skicka hem dig eller bråka med skolans mobbare var mycket roligare. Med slangbellan i högsta hugg gjorde jag tillvaron osäker för allt som var en stark kontrast till mitt liv som blyg, lite småtöntig och datorspelande kille (Vi som alltid sett dig som första klassens buse? /red.anm).

Hela känslan att ränna runt i skolan på eget bevåg var i sig en större upplevelse och detta är den första titel jag skulle kunna kalla ett sandlådespel, en subgenre jag än i dag gillar skarpt.

Så om inget annat; tack för den upplevelsen.

Veckans Retrokalkon: Ghetto Blaster (C64, 1985)

Jag ska faktiskt erkänna att jag har spelet veckans kalkon en hel del; det är inte helt värdelöst utan har sina förmildrande egenskaper. Som jag sade ovan gillar jag öppna spel och Ghetto Blaster har en öppen känsla.

Bergssprängaren - varje ungdoms julklappsdröm vid den här tiden på året.

Du vandrar runt i din stad med din bergsprängare i högsta hugg för att samla ihop kassettband (Är inte en förklaring för de allra yngsta på sin plats här? /red.anm.) på flera, slumpmässigt utvalda platser.

Men det gäller att se upp för poliser och annat löst folk som inte gillar dig och dina musik. Turligt nog kan du skicka ut noter från din bandspelare som får människor att börja dansa.

Problemet med detta spel är att det mycket snabbt blir enformigt. Dessutom är det oerhört frustrerande att leta upp de platser där du kan hitta dina kassetter samt att spelet är mycket oförlåtande; en miss och du får börja om från start.

Då spelar det ingen roll hur stor och öppen spelvärlden är.