Veckans Retrokanon: Home Alone

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon - Home Alone (SEGA Genesis, 1992)

Filmerna om Kevin McCallister blev stora succéer världen över i början av 90-talet (åtminstone de första två) och som barn har jag sett dem ett otal gånger. Att den dumma lille ungen hade en störig familj som han mest av allt skulle vilja vara utan struntade jag eventuellt i som liten, utan det som verkligen fängslade mig var troligtvis hans ständiga uppfinningsrikedom och klurighet när det gällde att försvara familjens hus.

Just denna påhittighet får vi som spelare leva ut i ett av tidiga 90-talets bästa filmbaserade spel.

Vilken misärjul Kevin ser ut att få i år...

Du börjar med att åka runt i kvarteret på din kälke och letar efter hus som behöver hjälp med brottsbekämpning; de 5 villor som finns att tillgå går alla att besöka när som helst men det är inte förrän skurkarna kommer på besök som det blir spännande.

Till din hjälp har du inte bara husets ritningar med vars hjälp du kan placera ut fällor i form av häftstift och blåslampor - utan du kan även samla hushållsmaterial och kombinera dem på din avancerade vapenskärm och göra livet surt för skurkarna Marv och Harry. I varje hus ges de en smärttröskel; när denna nås flyr skurkarna och en stund senare försöker de med nästa hus.

Ett briljant, men ack så kort, spel förmedlar julkänslan när den är som bäst - om du dessutom var barn (eller åtminstone uppförde dig som ett? /red.anm.) när Home Alone-filmerna släpptes bidrar det bara ännu mer.

Veckans Retrokalkon - Home Alone 2: Lost in New York (NES, 1992)

Även uppföljaren, Home Alone 2: Lost in New York, blev ett tv-spel - och för att få ut det absolut sämsta av denna uppföljare måste vi förflytta oss från 16-bitarsvärlden tillbaka till 8-bitarsditot.

Är inte lille Kevin misstänkt lik en lemming denna gång? What gives?

Home Alone 2 kretsar, precis som filmen med samma namn, kring Kevin och hans förmåga att tappa bort sin familj (eller om det är tvärtom? /red.anm.). Den här gången är det dock inte i hemmets trygga miljö utan i storstaden New York.

Spelet börjar på det stora hotellet där personalen just upptäckt att Kevin försöker använda ett spärrat kreditkort. Tyvärr räcker det inte med att ta den lille ynglingen i örat och föra honom till polisen för denna fadäs; nej i princip hela spelet går ut på att allt och alla försöker ta Kevin av daga.

Personalen på hotellet, alla gästerna - och faktiskt de flesta föremål är helt livsfarliga att röra. Spelet går vidare till Central Park, farbrorns hus och slutligen julgranen vid Rockefeller Center.

Detta spel är fullt av märkliga designval; dörrar som öppnar sig lite när de vill, föremål som ibland går att hoppa/klättra på och ibland inte och inte särskilt mycket av klurigheten och uppfinningsrikedomen som präglar Retrokanonen ovan.

Hela soundtracket är dessutom friskt lånat från Bart vs. The Spacemutants, vilket bara stärker min tes om att detta är ett riktigt dåligt spel.

GOD JUL önskar alla på Veckans Retrokanon!