Veckans Retrokanon: Top Players' Tennis

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Top Players' Tennis (NES, 1992)

Tennis kan vara den allra bästa tv-spelssporten. Det är enkelt och lätt att komma igång och i sämsta fall har du bara en AI-kollega att hålla ordning på istället för 5 eller 9 som i ishockey och fotboll.

Markus hade minsann tre vänner att lira tennis med. Inte illa.

Redan i unga år spelade jag tennis på NES och då Top Players' Tennis dök upp (eller Chris Evert & Ivan Lendel in Top Players' Tennis som hela titeln egentligen lyder) slapp jag äntligen att hålla på med det klassiska Tennis (nedan) och kunde för första gången på mitt pojkrum bygga upp en karaktär på ett vettigt sätt.

Förutom att spela singel- och dubbelmatcher med Evert och Lendl så fick vi även möjlighet att välja en flicka eller pojke och börja sin klättring på ATP-rankingen. Som i de flesta andra tennisspel vinner du poäng när du slår motståndare, vilka sedan portioneras ut över snabbhet, styrka, mirakelslag, koncentration och några andra förmågor.

Spelaren växte tillsammans med dig och som tur var genererades lösenord för din karaktär, så att du kunde fortsätta nästa gång.

Man blir inte världsetta över en dag, som det brukar heta. Till att börja med fick jag blygsamt nog hålla till i den sämre turneringen Asmik Open (döpt efter utgivaren) men när jag hade avancerat tillräckligt på rankingen öppnade sig möjligheten att spela de fyra klassiska Grand Slam-turneringarna.

Med en Nes Satellite eller en NES Four Score kunde vi till och med spela fyra spelare samtidigt i svettiga dubbelmatcher mot kompisar; en spelform vi kunde lägga timme efter timme på.

Veckans Retrokalkon: Tennis (NES, 1986)

Som jag nämnde ovan spelade jag klassiska Tennis (en av 18 ursprungstitlar till NES) förhållandevis mycket i min ungdom.

Markus erkänner att han aldrig slagit svåraste nivån i Tennis. Trots oräkneliga timmar.

I efterhand har jag dock förstått att den enda anledningen till titelns popularitet är att det inte fanns något annat tennisspel att tillgå. Så fort andra spelföretag vågade sig in i genren blåstes Tennis bort av i princip varenda aktör på marknaden. När jag nu av nostalgiskäl väljer att spendera några minuter framför skärmen igen förstår jag inte vad det var som lockade.

Klassisk tennis med Mario som gästspelande domare - vad kan gå fel? Det mesta faktiskt.

Till att börja med känns det som om spela tennis på månen, det finns absolut ingen fysik att tala om och bollarna åker oftast rakt upp i luften. Det finns fem svårighetsgrader som inte bara styr motståndarens förmåga att få bollen över nät, utan även snabbheten i spelet.

Första och andra nivån går så långsamt att du nästan hinner gå på toaletten mellan bolltillslagen. Nivå 3 känns lagom, men sen blir det alldeles för svårt. Matchen känns som om Roger Federer mot någon (dålig) spelare från 70-talet och jag får snabbt rejält med stryk.

En nostalgitripp, men inget annat. Undvik Tennis om du vill få dig någon slags tenniskänsla överhuvudtaget.