Förhandstest: Silent Hill: Downpour

Sedan succén med de tre första spelen har Silent Hill kämpat med att hitta tillbaka till det som gjorde föregångarna så pass bra. Gång på gång har de misslyckats, så det är med låga förväntningar jag sätter mig ner med en DualShock 3 för att testa Silent Hill: Downpour.

Det åttonde spelet kretsar kring en fånge som överlever en krasch med fängelsetransporten. Han irrar omkring helt ovetandes om var han riktigt är, och det blir inte bättre av att underliga syner dyker upp framför hans ögon med jämna mellanrum.

Vi vet dock redan att han faktiskt befinner sig i sydöstra Silent Hill - ett område som tidigare inte har besökts i något tidigare spel. Utvecklaren Vatra Games hävdar också att berättelsen är helt ny och kommer inte att ta upp något från föregångarna.

Skräcken är högst närvarande i den förhandsversion som jag har fått spela. Ett dovt ljud blir mer och mer intensivt, mystiska och oförklarliga saker sker när jag försöker hitta en nyckel i ett till synes övergivet hus.

Till en börjar handlar det mest om billiga knep för att hålla mig på spänn, till exempel att något tamt djur hoppar fram från någon vrå som jag inte har koll på. Istället fokuserar jag mycket på tydliga ledtrådar till vad jag exakt ska göra, för det sker dessvärre inte helt naturligt i Silent Hill: Downpour.

Det är ett flertal gånger som jag och två andra i samma spelrum diskuterar vad det är jag ska göra för att starta en kedjereaktion av händelser. Till slut hittar jag ett hjul som ska vridas till, och då börjar det hända saker.

Visionerna sker oftare och oftare samtidigt som det börjar svämma över i rummet jag befinner mig i, och jag måste på något sätt lyckas öppna den ena dörren innan vattennivån blir så hög att en trasig elkabel får kontakt och därmed dödar mig omedelbart.

Jag hann dö ett flertal gånger innan jag listade ut hur jag skulle göra. Handlar det om att jag är för dålig, eller är nivådesignen så pass slarvig att du måste gissa dig fram till lösningar? Tack och lov är spelet i alla fall generöst med sparpunkter, så jag behöver inte göra om alltför mycket.

När den faran är över uppenbarar sig en varelse från mina syner och jag inser direkt att jag måste fly för mitt liv innan den hinner upp mig. Samtidigt spökar det till rejält i mitt huvud, vilket gör att det blir svårt att lyckas undvika fysiska hinder som finns i vägen för mig i den till synes oändliga korridoren.

Efter ett flertal dödsfall lyckas jag till slut komma ut, och då är demoversionen över. Jag är inte helt övertygad om att detta är vändningen för Silent Hill, men skräcken finns definitivt där och ifall Vatra Games lyckas göra det lite lättare att komma vidare kan det här bli ett schyst skräckspel.

I och med att Silent Hill: Downpour blev försenat (från hösten till mars 2012) känns det som att de kanske har upptäckt saker som behöver finslipas. Varumärkets öde befinner sig som sagt i deras egna händer.