Eurogamer undersöker den eviga våldsdebatten

Ahh, moralpanik. Inget är så uppfriskande en grå och trist lördag än att reflektera över lite gammaldags hederlig moralpanik. Man har ju varit handskas med samtliga delar av de hemska aktiviteter som tagits fram de senaste 30-åren. Spelat spel, lyssnat på hårdrock, spelar rollspel och konsumerat film sedan lång tid tillbaka.

Grym text Fredrik och sköna videosnuttar du letat upp.

// G

Gotta love the old moralpanik. ;)

För de som är intresserade av hela avsnitten finns både Studio S och Svar Direkt på SVT Öppet Arkiv. Väl värt att se dessa. Tonen i debatten känns väl igen från bland annat det avsnitt av Agenda som sändes för ett tag sedan.

Svar Direkt - om hårdrock

Studio S - videovåld

Moralpanik eller inte, jag tycker att du drar en del märkliga slutsatser och gör lite konstiga jämförelser, som ämförelsen mellan dödandet i MW3 och en våldtäkt i The girl with the dragon tattoo. Det enda gemensamma är att båda sakerna är hemska men utöver det är det inte vidare många likheter. I spelet är det du som står för dödandet, i filmen är du bara åskådare.

@Screwjack: Jag diskuterar gärna vidare och/eller förtydligar mina märkliga slutsatser. :-)

Tanken med jämförelsen är att pålysa ett problem, eller en inkonsekvens - att film och spel bedöms från väldigt olika perspektiv. Att se en skildring av grovt sexuellt våld på film är okej från 15 år, men att skjuta virtuella soldater (och höra ganska tama svordomar) är okej från 18. Det visar på en ganska skev syn.

Naturligtvis kunde jag tagit upp ett bättre exempel på en nutida krigsskildring, men jag hade nyligen sett Girl with ... och reagerade själv ganska kraftigt på just den scenen (och då är jag snart 35... )

Nog för att jag är enig i att spel pga dess interaktivitet inte kan jämföras helt med film, och att högre åldergränser för spel sannolikt är berättigade i och med detta interaktiva element, jag har inte sett någon större debatt rörande Girl with the Dragon Tattoo, eller hur skadlig den är för barn och ungdomar.

I fallet 'film' är det vedertaget att minderåriga inte konsumerar (då det regleras med åldersgränser), men med tanke på att fler och fler antingen köper filmen på DVD eller laddar ner via piratnätverk slås ju hela åldergräns-systemet för film ur spel, igen. Precis som på video-tiden kan även minderåriga numera avnjuta dessa härliga våldsskildringar.

Jag tror ett förlorat spår i det hela, inte just här utan i hela debatten alltså, är att det som både skapar ett ohälsosamt spelande och samhällsfrånvänande (det som ofta är en av de parametrar som främst ingår i diagnosen "aggressivt betendemönster") är ett växande "utanförskap" och allmänt samhällshaveri. Spelare spelar mer för att det är det enda de kan göra, anklagas i ett inrutat läge för aggressioner och blir därmed mer alienerade och frånvända, varpå de föga förvånande istället spelar ännu mer antingen i protest eller som ett resultat av bland annat den politiken nu ser denna fiktiva värld som både mer välkommande, trygg och full av möjligheter trots att den ironiskt nog ärligt talat faktiskt oftast handlar om att skjuta rymdvarelser eller nått annat. Detta är inget nytt, men det har kopplats till annat än dataspel tidigare.


Och för en gång skull tror jag att jag hade samma invändning som screwjack istället för att invända mot en.. ;)

Saken handlar om perspektiv, i ett typiskt skjutarspel är vi den goda sidan som bekämpar genomsolida as, (i spel är fienden oftast det och enbart det, undantag där perspektiv visas finns) det är våldsamt eller ej sällan ångestfyllt och rent av euforiskapande. I filmen är tanken att det är huvudpersonens maktlöshet (och därmed ångest och desperation) man ska identifiera sig med när denne utsätts för ett sådant as, diametrala sidor av författande alltså. Det är inte tanken att det ska vara ett huvudsakligen uppfriskande och därmed påverkande resultat för publiken av den, även om det givetvis ändå kan vara ett resultat liksom i "Irréversible", men då var nog skadan redan skedd så att säga.

Naturligtvis slår du huvudet på spiken, herr @SonicFudgeHog.

Ja, jag är enig med vad du skriver rörande utanförskap och samhällshaveri. Nedskärningar på samhällsliga funktioner som ungdomsgårdar, ett allmänt mer knasigt samhälle där det faktiskt inte finns särskilt mycket för barn och ungdomar att göra utanför skoltiden är nog en starkt bidragande orsak att man söker sig till tv- och datorspel. Vad annars kan man göra? Sure, läsa böcker och titta på film, men spel kan leverera betydligt socialare upplevelser genom dess onlinetjänster och via de sociala/xp-baserade hooks som finns - mer tid ställt till kostnaden för inköp.

Det kan också vara så enkelt att det handlar om ett grundläggande kontrollbehov. I spelen har man full kontroll över allt. I verkligheten har man väldigt sällan det. Den känslan av kontroll över någonting, oavsett hur litet och insignifikant det kan vara för omvärlden är viktig. Jag kan påverka något, även om det bara är en digital sagas slut.

Hade debatten handlat om sådana saker hade ingen varit gladare än jag. Nu handlar den om helt andra saker. Då blir jag inte glad. ;D

Några debatterade för att korrelationen mellan datorspelsvåld och våldsamma handlingar var vänd på andra hållet - att personer predisponerade till våld sökte sig till spelen för att få kicks istället för att faktiskt gå ut och kicka på folk. Det togs naturligtvis emot med en blank vägg från vissa forskare, eftersom det inte var mätbart i labb, eller utanför scope för de försök som gjordes.

Men, tl;dr om MW3 vs Girl: Jag ville mest påvisa de dubbla budskapen - vad som gäller för film gäller inte för spel. Jag borde illustrerat det med ett bättre exempel, förstår jag. Die Hard-trilogin, kanske.

(Kul att jag kan ena meningsofränder för en gångs skull ;D)

Die hard vore nog det perfekta exemplet bland såna de flesta känner till. Skurkarna brukar nästan vara mer intresserade av att spränga flygplan och äga Bruce Willis än att få det som de egentligen är ute efter. ;)

"I verkligheten har man väldigt sällan det."

Ja precis, men en viss kontroll är förmodligen ett grundläggande psykologiskt krav för saker som motivation, så när det första är obefintliga så ter sig kanske rent av låtsaskontrollen som en väg till låtsasmöjlighter mer belönande. Var lite inne på det i resonerandet, men jag tror ditt förtydligande behövdes där. Att jämföra detta med institutionaliseringsproblematik kanske är att dra det lite långt, men jag tror det kan vara närliggande.

Jämförelsen film/spel var mest som ett exempel. Jag kan även tycka att jämförelsen med rockmusik träffar lite fel Skulle jag gissa så hänger kritiken mot rocken på 80-talet mer handlar om någon form av religiös moralpanik - kritik mot subkulturer verkar tendera att hänga ihop med olika former av fördomar och värdegrunder som egentligen har väldigt lite med i det här fallet musiken i sig att göra (vem har inte träffat någon som kallat hiphop för "negerdunk"?). Debatten om rocken dog praktiskt taget ut - förutom när artister som Marilyn Manson dyker upp - samtidigt som debatten om spelvåld har funnits sedan 80-talet utan att man egentligen nått någon ordentlig form av konsensus.

Motståndet mot nya kulturer och fenomen, som i Studio S, beror som sagt förmodligen mer på fördomar och rädsla för den nya revolten. Om du märker att en hel ny generation inte följer dina spelregler tappar du kontrollen. En mardröm för såväl styrande politiker som för föräldrar. Huruvida man inser att det handlar om en maktkamp eller ej är en annan fråga. Jag tror inte många inser vad de håller på med.

Den här artikeln inleds med att spelare lätt viftar bort kritik mot spelandet. Samtidigt tycker jag att det är precis det spåret som artikeln till slut faller in i.

Det verkar fortfarande finnas en motvilja att acceptera tanken på att spelande kan vara skadligt i mer än bara undantagsfall (och då syftar jag inte på rent missbruk vilket också är en verklighet men det är en annan fråga).

När det kommer till forskningen har jag väldigt högt förtroende för just den här forskargruppen. Martin Ingvar tillhör förmodligen en av Sveriges skarpaste hjärnor när det kommer till kunskap om just hjärnan. Tyvärr tror jag nog att deras forskning skruvats och feltolkats i media. Att det exempelvis kan finnas en korrelation mellan aggression och aggressivt beteende är inte så märkligt i sig. Det senare förutsätter nog för det mesta det första. Däremot leder inte alltid aggression till aggressivt beteende. På samma sätt tror jag inte att forskarna menar att spel som ensam faktor leder till aggressivt beteende (däremot att det är möjligt).

Vad betyder det? Jo, att spel kan leda till aggressivt beteende. Men det säger inget om omfattningen. Däremot kan det säkert leda till att föräldrar tänker efter en gång till innan de låter MW3 vara barnvakt åt 10-åringen. Något totalförbud är det nog ingen som är ute efter, däremot att göra folk uppmärksamma på att spel numera är mer än oskyldiga Super Mario.

Jag är övertygad om att tv-spel (även som ensam faktor) kan leda till aggressivt beteende hos vissa individer (jag har dessutom själv sett det). I takt med att spelandet vuxit sig stort är det dessutom en allt för stor sak att vifta bort som moralpanik (även om moralpaniken finns där - irrationaliteten finns överallt). Frågan om empati är nog viktig men jag tror den är vidare än bara de virtuella personerna man har ihjäl. Snarare handlar det nog om att barn lär sig allt om vapen, får vara del i en häftig Hollywoodhistoria där krig och död mer eller mindre glorifieras. Kort sagt: väpnad konflikt blir häftigt. Det i förlängningen åtminstone kan leda till mer aggressivt beteende.

Men då är frågan om det räknas som att spel bidrar till aggressivt beteende om det bara sker indirekt?

Och det här med åldersgräns känns irrelevant. Filmgränserna sätts i Sverige medan PEGI är europeisk. Hade Sverige satt gränserna själva är jag övertygad om att man följt samma mall som för filmer. Förmodligen en anledning till att spelgränserna inte är lagstadgade.

Till sist slår du nog huvudet på spiken när du säger att KI-forskarna gärna skapar lite debatt för att få anslag ;)

I ett bredare perspektiv tycker jag nog att jämförelserna med film och musik är godtagbara. Visst stämmer det att motståndet till exempelvis hårdrock hade religiösa undertoner, men den underliggande mediala meningen var generellt sett att våldsamma inslag i film, musik och spel kan påverkar våra ungdomar att själva göra det som syns på duken, skärmen eller låttexterna.

Det rapporterades om djävulsmässor i vilka människor och blod skulle offras, ihärdigt påhejade av "rockmusik". Det rapporterades om rollspelsbråk som gått snett och krävt människoliv.

Ett område som inte nämns, förmodligen för att man behöver vara lite äldre för att minnas, är den hetsjakt på tecknad film som satte i gång i början av 80-talet. Svensk tv var tömd på tecknad film under flera år, med få undantag, som ett direkt resultat.

Media skrev om barn som hoppat från hus och slagit varandra med kastruller efter att ha sett våldsbejakande filmer som Hacke Hackspett eller Tom & Jerry. Den som hade dansk tv tillgängligt fick ratta in "Så er der tegnefilm" för att få se sina favoriter; Sverige började inte treva in på tecknad film igen förrän SVT 1983 körde igång "Tecknade pärlor" - givetvis följt av systerprogrammet "Tecknade pärlor för vuxna" för att undvika en ny debatt.

Våldsdebatten är inte ett akademsiskt problem, tycker jag. Det är bra att det forskas kring saker och ting - oavsett om det handlar om anslagspolitik eller ej. Våldsdebatten är ett medialt problem, som så mycket annat i vårt samhälle.

/Jimmy

@screwjack:

"Motståndet mot nya kulturer och fenomen, som i Studio S, beror som sagt förmodligen mer på fördomar och rädsla för den nya revolten."

Bortsett från att Studio S var en del av en politisk agenda, känns det som. Ett sätt att snabbt skapa opinion för acceptans av censur/granskning av ett nytt medium som tidigare inte varit granskat - videogrammen. Tiden från Studio S till det fanns ett lagförslag genomfört som såg till att videogram löd under samma spelregler som biograf-film var rekordkort. Det hade inte gått utan ett bred, folklig opinion ( som Studio S i princip dikterade, med fula debattmetoder ).

Men jo, I agree. Det är inte så mycket moralpanik som det är motstånd mot nya kulturer och fenomen. Etablerad kultur mot ny kultur. Finkultur mot fulkultur. Fördomar och rädslor.

"På samma sätt tror jag inte att forskarna menar att spel som ensam faktor leder till aggressivt beteende (däremot att det är möjligt)."

Det är där KI-forskarna wobblar lite i sina debattrepliker, kan jag tycka. Ibland verkar de vilja påstå att så inte är fallet, men när medierådet kontrar med att det finns andra faktorer som väger starkare så kommer svaret att "dessa faktorer inte mätts i studierna" och därför är irrelevanta ( för studierna ).


"Och det här med åldersgräns känns irrelevant. Filmgränserna sätts i Sverige medan PEGI är europeisk. Hade Sverige satt gränserna själva är jag övertygad om att man följt
samma mall som för filmer."

Jag tycker inte åldergränsbiten är irrelevant - just eftersom debatten helt fokuserar på extremt våldsamma spel och barn. En målgrupp som inte är tänkt att konsumera dessa produkterna.

Jag hade gärna sett att åldersgränserna och kriterierna för spel och film harmoniserats mer, men jag är inte helt säker på att det är rätt modell att använda filmens kriteria för spel. Tvärtom hade kanske fungerat bättre.

Mitt problem med åldergränserna för film är bizarrt nog att det inte finns ett _högre_ steg för film. Jag är inte helt övertygad om att alla filmer är lämpliga från 15 år - långt ifrån. Jag hade gärna att man sneglade lite mer på den brittiska modellen. Jag hade även gärna sett lite mer transparens i hur gränserna sätts, och mindre wobblande i hur man kan gå back and forth med gränserna ( se senaste Twilight-filmen som efter medialt tryck och överklagande till tingsrätten fick sänkt åldergräns ).


@Underhill: Jag hade en kortare paragraf om just tecknad film och barnprogram - men den fick tyvärr stryka på foten, det kändes som lite kaka på kaka. Darkwing Duck och Power Rangers fick ju stryka på foten efter ett synnerligen otrevligt barnmord (utfört av barn) i Norge. Vips försvann tecknade och/eller våldsamma barnprogram från TV.

feki:

Finns det inte 18-årsgräns på film förresten? Eller är det bara Canal+ rekommendationer för nattfilmerna?

@screwjack Inte för biografer, nej. Inte sedan filmcensuren lade ner för ett par år sedan. För dvd är åldergränserna frivilliga ("rekommenderade från") samt dessa ej granskas av Statens medieråd. Dock gäller fortfarande vissa videolagar även DVD vad gäller minderåriga och tillgång till. (Brottsbalken 16, 10 c+d)