Recension: Choplifter HD

Jag har fått uppdraget att flyga ut och hämta hem ett dussintal tillfångatagna FN-representanter.

Vägen är kantad av soldater med raketgevär, luftvärnskanoner och trånga grottor. Oturligt nog kan min helikopter inte ta med sig alla på en gång och några av de jag ska rädda är dessutom skadade och kommer inte att överleva utan läkarvård. Dilemmat blir nu att jag måste prioritera vilka jag ska ta först.

Bör jag först hämta de skadad, vilka är lokaliserade långt bakom fiendens linjer? Eller ska jag ta det säkra före det osäkra och rädda de som befinner sig närmare hemmabasen, men som inte är i omedelbar fara? Med ett högljutt knatter lyfter mitt fordon och jag beger mig ut i okänt territorium.

Choplifter är ett klassiskt spel, vilket jag själv spelade för första gången någon gång under det glada 1980-talet. Då gick det hela ut på att rädda människor i nöd samtidigt som det gällde att hålla sig undan eller eliminera fiendesoldater eller pansarvagnar. Ett mycket enkelt, men beroendeframkallande koncept. Det borde vara en smal sak att göra en modern version av denna legend.

1/7

Föregående Nästa Visa alla ▸

Till en början ser det ut som om inXile Entertainment, vilka bland annat gjorde Hunted: The Demon Forge (5/10) förra året, har lyckats med att återskapa det gamla Choplifter till ett modernt sidoskrollande actionspel i "2.5D" - alltså 2D med visst djup i miljöerna. Det enkla konceptet lever kvar och ser dessutom ganska bra ut, en illusion som tyvärr snart spricker.

Första intrycket är att det hela ser både slipat ut samt troget originalet. Den första kampanjen är underhållande med varierande uppdrag och tilltalande scenarion, med allt från fritagning av krigsfångar i ej namngivet land i Mellanöstern till zombieutbrott i storstadsmiljö.

Men snart börjar bristerna uppdagas så smått. Det börjar med svårigheten att utskilja fiender från de du ska rädda, då detaljnivån i grunden är låg när du väl börjar studera den närmare. Därefter kommer förmodligen de lite klumpiga kontrollerna att ställa till det för dig.

När spelet sedan börjar lägga till allt flera fiender blir det rentav lite frustrerande. Av ren överlevnadsdrift rensar jag givetvis upp bland fiendetrupperna innan jag landar, men senare i spelet dyker det plötsligt upp fiender vilka enbart verkar finnas för att göra livet surt för mig. När jag står där helt oskyddad och försöker få mina skyddslingar in i helikoptern - för att oväntat bli attackerad av en jeep eller en handfull soldater med raketkastare - blir jag bara sur.

Sedan kommer den bildliga väggen farande. Alltför snart går svårighetsgraden från trevligt utmanande till ren frustration och när du tror att du har allt i hamn - för att återigen bli nedskjuten av en massiv raketstorm - är lusten att stänga av spelet för stor för titelns eget bästa.

Originalet Choplifter var visserligen också en mycket utmanande upplevelse, men då pratar vi speldesign från tidigt 80-tal.

Idag flyger inte detta riktigt lika väl och ett spel som från start såg rejält lovande ut kraschar en bit in och lyckas aldrig riktigt lyfta från marken igen.