Recension: Zack Zero

Från Hero till Zero

Zack Zero är ett spel jag inte hade hört talas om förrän det släpptes på PSN häromveckan - eller också har jag hört talas om det men glömt bort det; det är för mig den typen av spel.

Frågar du mig om ytterligare en vecka svarar jag antagligen "Zack vadå?".

Inte så att det är något större fel på Zack Zero eller spelet som bär hans namn. Det är bara en intetsägande blandning av genrens alla klichéer och så harmlöst innehåll att allt känns bekant och förutsägbart redan de första minuterna.

Zack är en superhjälte som måste ge sig ut på jakt efter sin tillfångatagna flickvän och en ond rymdskurk; massor av plattformshoppande blandas med lite strider och ett och annat pusselmoment.

Till sin hjälp har han en superdräkt med fyra lägen - normalläget med jetpack på ryggen och en målsökande bumerang, eldläget med kraftiga attacker och förbättrad flygförmåga, isläget med förstenande isattacker - och stenläget som gör Zack stark men långsam.

Detta öppnar upp för diverse möjligheter både i strider men framförallt för att lösa de pussel som dyker upp med ojämna mellanrum. Återigen överraskar knappast lösningarna - blåser jag bort bron är det antagligen dags för stendräkten, måste jag hoppa långt är det elddräktens tur och så vidare - men det ger åtminstone en viss variation i de annars ganska tråkiga banorna.

Detsamma kan väl sägas om striderna, som är utan någon större finess och mot samma typer av fiender gång på gång - i korta omgångar kan de dock ge ett visst underhållningsvärde, annars inte.

Mer problematiskt är då att medan jag som spelare endast kan flytta Zack i ett 2D-plan så dyker fienderna upp på alla sidor runt omkring mig. Det enda alternativet är att lita på vapnens automatiska sikte, något som inte alltid blir helt rätt.

Än mer problematiskt är denna djupförvirring i själva plattformshoppandet, där jag har bara minimal kontroll över om Zack skall hoppa utåt eller in i skärmen och får lita till att han automatiskt placeras i rätt nivå.

Grafiken går inte att klaga på då den är skarp och fin, men världen är som sagt inte den mest unika. De åtta banorna är ruskigt långa och kan därför ge en hel del speltid för pengarna (själv spenderade jag säkert en timme på varje bana), och bjuder även på åtminstone en bossfight var.

Tyckte du att det var förutsägbart att jag skulle använda ordet förutsägbart för att beskriva dessa bossfighter så har du rätt - det räcker med att lista ut en mycket enkel teknik per boss - ofta använder dessutom olika bossar samma teknik.

Zack Zero - Lanseringstrailer

Spelet dras tyvärr också med en del buggar av varierande allvarlighetsgrad - att jag kan gå rakt igenom låsta dörrar irriterar kanske inte så mycket, desto mer då att spelet fryser hela konsolen när jag laddar en sparfil.

Det mesta går dock att komma runt och inte ens buggarna lyckas irritera mig särskilt mycket, vilket säger en del. Spelet engagerar så lite att jag inte ens orkar bli arg.

Zack Zero är inte alls trasigt och kan ge viss klassisk plattformsunderhållning för stunden, men förvänta dig ingen minnesvärd upplevelse.

5 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Zack Zero Gabriel Johansson Från Hero till Zero 2012-01-27T13:00:00+01:00 5 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!