Eurogamer.se

Recension: Amy

Ytterligare en Amy som missköter sig

"Mina kära bröder, glöm aldrig [...] att djävulens bästa trick var att övertyga er om att han inte finns" skrev Baudelaire 1862.

Den franska utvecklaren VectorCells bästa trick var att med vackra videor och starka ord försöka övertyga oss om att Amy skulle revolutionera skräckgenren. Med veteranen Paul Cuisset bakom rodret, mannen bakom legendariska titlar som Flashback, Future Wars, Cruise for a Corpse och Fade to Black, var förhoppningarna höga.

När Amy inleds färdas den unga kvinnan Lana tillsammans med sin dotter Amy på ett tåg, på väg bort från någonting hemskt. Saker går givetvis fel och de separeras, hemska monster dyker upp och sätter hinder för en enkel resa mot lyckligare tider. Ridån går upp för generiska monster, beväpnade människor och mer eller mindre pålitliga karaktärer att interagera med.

Jag har spelat alldeles för många spel i genren - både bra och dåliga - och brukar kunna finna någonting av värde även i de mest miserabla spelen genren har att bjuda på. Ja, jag kunde hitta goda egenskaper i Alone In The Dark 5 och Deadly Premonition eller för den delen Silent Hill-spelen till PlayStation Portable och Wii.

Skräck brukar definieras som rädslan för det okända, det vi inte förstår, inte kan se eller det plötsliga. Där Amy fullkomligt fallerar är varken i miljöer, stämning, monsterdesign eller musik. Nog för att dessa är osedvanligt generiska eller förutsägbara, utan det är i spelmekaniken i sig som all illusion av skräck fullständigt går förlorad.

Jag vill hävda att Amy varken är ett särskilt bra spel eller ens ett skräckspel. Det påminner långt mycket mer om ett par av Cuissets tidigare spel - Flashback och Fade to Black i synnerhet. Dessa var rumsbaserade actionspel med en godtagbar väg igenom, och där strid aktivt avskräcktes ifrån. Varje nytt rum bar med sig nya utmaningar, plötsliga dödsfall från oförutsedda fällor eller fiender.

När jag för femte gången guidar Lana igenom en mörk, blinkande tunnelbanestation med dottern Amy hand i hand, lyssnandes på samma katastrofala dialog framförd av röstskådespelare utan inlevelse, ser karaktärernas tomma ögon blicka omkring i de kala miljöerna för att sedan plötsligt dö av ett monster. Därmed tvingas jag att spela om den senaste halvtimmen, vilket gör att det inte finns det något kvar att bli rädd för. Det finns bara kvar irritation, frustration och svordomar över ett dåligt designat spel.

Lanseringstrailern

"Amy är helt enkelt inte särskilt spelbart eller njutbart vare sig som skräckspel eller som spel överhuvudtaget."

Där Amy påminner om Flashback är i denna försök-fela-dö-loop. Cuisset har designat en snitslad bana genom miljöerna, där minsta avvikelse från denna straffas direkt. Går du runt fel hörn så dör du. Försöker du ge dig på en fiende utan att tänka så som spelet vill att du skall så dör du. Amys största synd är att dessa saker kommuniceras väldigt dåligt, utan enbart är någonting jag lär mig genom att dö upprepade gånger.

En mer förlåtande spelare hade kunnat hävda att dessa skoningslösa, numera arkaiska designval fortfarande är okej, och det hade jag kunnat hålla med om ifall det hade placerats i ett mer actionfokuserat spel och att dessa brott inte komplett förstör stämningen, handlingen eller hur involverad jag känner mig i världen. Att enbart bestraffa för sakens skull utan att spelaren ges möjligheten att lära sig av (eller undvika framtida) misstag är inte okej längre. Där Dark Souls eller Ninja Gaiden gör saker helt rätt, gör Amy saker helt fel.

Det märks att det är ett första verk från en orutinerad studio, då det lider av en hel del rent tekniska brister som ytterligare försvårar min framfart genom spelet, men dessa känns som smärre irritationer i sammanhanget. Amy är helt enkelt inte särskilt spelbart eller njutbart vare sig som skräckspel eller som spel överhuvudtaget.

Att VectorCell och utgivaren Lexis Numérique väljer att bemöta den kritik som riktats mot spelet med arroganta svar om att recensenterna borde byta svårighetsgrad (som inte alls avhjälper dessa designmässiga tabbar) tyder på en total brist på insikt i vad som felas med spelet, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Därför är det ganska svårt för mig som spelare att bry mig.

Amy borde säljas in till behandlingshem för spelmissbrukare, då jag kan intyga att ett par timmars "terapi" framför detta kan få vilken spelmissbrukare som helst att aldrig mer vilja hålla i en handkontroll inom en överskådlig framtid.

Alternativt kan man se det som ett bevis för att det finns en korrelation mellan spel och våldsamt beteende. Fråga bara min soffkudde. För kuddens välmående har jag inte spelat klart spelet. Jag vågar helt enkelt inte riskera dess hälsa.

1 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Amy Fredrik Johansson Ytterligare en Amy som missköter sig 2012-02-06T15:40:00+01:00 1 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!