Jag sitter tillsammans med tre andra personer och kör Syndicates flerspelarläge för första gången. Jag dör, dör och dör återigen, men märker snabbt att jag är i gott sällskap - de andra tre dör lika mycket som jag och de sammanbitna minerna tyder på att även de börjar känna sig uppgivna.
Det är dock inte bara vårt - eller ett eventuellt felkalibrerat spels - fel, det är bara det att vi missat spelets allra viktigaste funktion. Efter lite handfasta tips från flerspelarlägets game designer Roger Mattson lär vi oss breaching, att med en knapptryckning kunna hacka sig in i chipet de flesta karaktärer har inopererat i hjärnan. Detta går att använda på ett antal olika sätt, lika många offensiva som defensiva, men det vi använder oss av mest är att återställa hälsan på eller återuppliva varandra. Med denna nya färdighet går det helt plötsligt mycket bättre och vi lyckas kämpa oss fram bland vågor av fiender, även om svårighetsgraden är fortsatt hög. När jag senare pratar med Roger Mattsson säger han också:
"Det är förmodligen lite svårare än de flesta spel, något vi gjort både för att skilja oss från mängden och som en flört med gamla Syndicate som ju var rejält svårt. Vi vill inte heller att spelarna skall spela igenom det en gång och sedan känna sig klara med spelet, utav vilja fortsätta på en svårare svårighetsgrad och fortsätta uppgradera upp sin karaktär."
Så här ser samarbetsläget ut
"Syndicate är förmodligen lite svårare än de flesta spel"
I takt med att vi fyra som spelar överlever längre och längre blir vi också på bättre humör och då börjar vi dessutom prata med varandra och diskutera strategier och angreppssätt, precis som det skall vara i ett samarbetsläge. Syndicates flerspelarläge är nämligen ett samarbetsläge för fyra personer och ingenting annat, vill man kniva sina vänner i ryggen och jaga death/kill-ratio får man spela något annat för här krävs det samarbete om det över huvud taget skall gå vägen. Jag frågar Roger om man kan spela läget även med två eller tre personer:
"Ja, eh.., det kan man" säger han tveksamt, och fortsätter "men då blir det svårare. Spelet anpassar i princip inget efter antalet spelare, men det är fullt möjligt att klara av spelet med två personer om man övar mycket, så om man vill göra det för utmaningens skull så går det". Om vi inte tycker det är tillräckligt svårt redan, muttrar jag och tänker på de två rejält mycket högre svårighetsgraderna som finns att tillgå förutom den som vi fyra redan har dött ett närmast oräkneligt antal gånger på. "Precis" säger Roger och skrattar, och jag vet i den stunden inte om det är ett lite nervöst skratt av oro för hur spelarna skall ta emot ett spel som är svårare än vanligt, eller om han bara tänker tillbaka på våra naiva försök att undvika att slaktas som lammungar tidigare.
Svårighetsgraden och spelvärlden är nu inte det enda som hämtats från originalspelet, faktum är att samtliga nio banor i flerspelarläget är direkt tagna från klassiska Syndicate. Perspektivet är förstås annorlunda nu så någon större igenkänningsfaktor finns knappast, men det är ändå en kul detalj att ha i bakhuvudet när du spelar.
