När jag sätter mig för att spela igenom de två första uppdragen i Mass Effect 3 är det inte utan en viss nervositet, detta är ändå ett av årets mest emotsedda spel i alla kategorier och jag har bara en kortare stund att försöka göra en bedömning om det varit värt väntan eller inte.
Trots en viss tidspress hoppar jag inte över karaktärsredigeraren, utan med några snabba handgrepp får jag till en kvinnlig Shepard som åtminstone ser någorlunda ut som hon bör, som jag känner henne. Någon ordning och reda får det ändå vara.
Därefter ställs jag också inför frågan om jag vill köra spelet med inriktning på action, rollspel eller berättelse. Jag väljer rollspel vilket jag informeras om skall vara den välkända mixen av strider, berättelse- och rollspelselement, medan actionalternativet minimerar mina val och visar alla konversationer i form av rena filmsekvenser och berättelsealternativet minskar fokuset och svårighetsgraden på eldstriderna.
Grafiken jag möts av väl inne i spelet känns något uppiffad vilket väl är att vänta i en uppföljare, men det är också svårt att avgöra om det bara beror på de maffiga scener som utspelar sig framför mina ögon. Mass Effect 3 smyger nämligen inte igång, utan det första som händer är att Reapers anfaller jorden och verkar ta överrumplade militärposteringar såväl som rådet på sängen. Jag letar febrilt efter konversationsalternativet "Vad var det jag sa?" utan att hitta det.
Kinectfunktionerna i Mass Effect 3
"Den omedelbara känslan är att Shepard rör sig både snabbare och smidigare än förut"
Istället skall jag i detta första uppdrag kämpa mig fram till en lämplig plats att bli upplockad på skeppet The Normandy, och det fungerar som en inlärningssekvens för både nya och gamla kontrollmöjligheter samtidigt som ett intensivt invasionskrig rasar runtomkring mig.
Den omedelbara känslan är att Shepard rör sig både snabbare och smidigare än förut. Det är kanske ingen jätteskillnad men det är lättare att ta skydd och röra sig mellan skydd och det går till synes snabbare för mig att ta mig dit jag vill. Hela Shepards rörelsemönster är något mindre styltigt och spelupplevelsen lite kvickare, det känns helt enkelt mer som en renodlad tredjepersonsskjutare i detta läget, vilket är något som det säkert kan finnas delade meningar om huruvida det är positivt eller negativt. Själv uppskattar jag det då jag som min rödhåriga femshep (smeknamnet för just den karaktären) kämpar mig fram i rasmassorna och känner mig både friare och lättare än i Mass Effect 2.
Att detta inte är ett vanligt actionspel märks dock på mer än ett sätt, ett exempel är den lilla pojke som gömmer sig i en ventilationstrumma jag springer förbi på vägen. Utan framgång försöker jag övertala honom att följa med mig, förhoppningsvis till den relativa säkerheten på The Normandy. Istället flyr han och lite senare ser jag honom klättra ombord på ett transportskepp som strax därefter sprängs i bitar. Det må vara lite fånigt och kanske övertydligt, och jag vet inte om det fanns ett sätt att övertala honom att följa med, men bara att jag funderar på detta i efterhand visar att det finns så mycket mer än våldsamma eldstrider i Mass Effects universum.
