Recension: WipEout 2048 (PlayStation Vita)

Ögonintensitet som sopar rent på banan

Detta är vår första av många recensioner till Sonys nya bärbara konsol PlayStation Vita, som släpps i Sverige den 22 februari 2012. Läs vår recension av själva maskinvaran här.

Varumärket WipEout och Sonys konsollanseringar har alltid hört ihop sedan länge tillbaka, och det var inte speciellt förvånande att höra namnet WipEout 2048 i samband med utannonseringar av PlayStation Vita. Studio Liverpool har genom åren bevisat att de är ytterst kompetenta att tidigt kunna nyttja hårdvarans komponenter till det yttersta, där andra behöver flera år på sig innan de har lärt sig alla möjligheter.

Den här gången har de valt att gå lite tillbaka i tiden när det handlar om namnet, men spelet i sig är långt ifrån gammalmodigt och omodernt. Även denna gång finns det ingen som helst handling, utan de har valt att sätta fokuset på banor, kontroll och intensitet.

Allt börjar med enspelarkampanjen och ett vanligt lopp utan några som helst vapen. För att få godkänt, och därmed nya upplåsta banor, krävs det att jag åtminstone kommer på femteplats. Då får du något som kallas för Behörig, och ifall du vinner får du utmärkelsen Elit-behörig (sic). Det senare ger dig mer erfarenhetspoäng och möjligheter att vinna trophies och nya fordon.

Färska scener från WipEout 2048 flyger in

Efter att jag har lyckats med loppet dyker det ett ytterligare sådant, fast denna gång har jag offensiva vapen att tillgå. Genom att åka över de gula kryssen får jag ett vapen som kan användas mot mina motståndare, vilket i sin tur ger lite erfarenhetspoäng och naturligtvis även en bättre plats på banan. Sedan dyker det upp ytterligare en bana som nu också innehåller defensiva vapen, men efter det får jag äntligen möjligheten att testa de andra varianterna.

Strider känner du säkert igen sedan tidigare, och då är det inte den som är längst fram som vinner, utan den som har lyckats samla ihop flest poäng. Det gör du genom att skada och förstöra dina motståndare på de mest brutala sätt som det går. Känslan att sätta in ett plasmaskott i ett kluster av fordon ger en så pass stor tillfredsställelse att jag kan ta en kort mental paus och bara njuta av ögonblicket.

Samtidigt som detta sker får jag som vanligt lyssna på riktigt bra, elektronisk musik, och att köra stridskamper i samband med The Prodigys Invaders Must Die kanske kan vara den klockrenaste kombinationen sedan ... tja, egentligen inget. Så pass bra är det.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!