Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: The Lost Vikings (SNES, 1992)
Spel med vikingar tilltalar de flesta, och särskilt oss här upp i Norden.
Vikingar med järnkoll på magneter.
Ett av de allra bästa är The Lost Vikings, utvecklat av ingen mindre än Silicon & Synapse som senare kom att bli Blizzard Entertainment, minsann.
Vikingarna Olaf, Erik och Baleog gör det som vikingar gör bäst när de helt plötsligt blir bortförda av utomjordingen Tomator, ägaren av ett intergalaktiskt zoo. Tillfångatagna på rymdskeppet är det upp till dig att med hjälp av vikingarnas individuella färdigheter ta dig tillbaka till jorden igen.
Spelmekaniken är enkelt uppbyggd; du kontrollerar en av vikingarna och de andra två står kvar på sin plats tills du väljer att byta viking. När du förflyttar en av dem gäller det alltså att se till att de andra två står någonstans där de är säkra från fiender eller andra faror.
Erik kan springa och hoppa och dessutom göra en slags tjurrusning med hornen på hjälmen före sig. Olaf använder sin sköld för att skydda sig och sina kompisar samtidigt som den kan användas som en fallskärm eller som en plattform som Erik kan använda sig av för att nå ännu högre. Baleog har ett svärd och en pilbåge som han gärna attackerar fiender och strömbrytare med.
Spelet blev inte bara populärt för sin sköna stil och sin härliga musik, utan hade också en humoristisk sida som främst visades upp när vikingarna pratade och gnabbades med varandra.
Olaf, Erik och Baleog var även med i en uppföljare samt ses ofta i många av Blizzards andra spel, har du stött på dem någon gång?
Veckans Retrokalkon: Hotel Mario (CD-i, 1994)
Ett spel som i alla fall grafiskt påminner om The Lost Vikings är Hotel Mario till Philips CD-i; ni vet konsolen som togs fram av Philips efter det att de tillsammans med Nintendo avbrutit planerna att utveckla en CD-enhet till SNES?
På Marios hotell ska dörrarna vara stängda.
CD-i är konsolen som stoltserar med att släpa kanske världens mest framgångsrika tv-spelsfigurer i smutsen. Zelda/Link till CD-i har tidigare tagits upp här i Veckans Retrokalkon, och inte blev det mycket bättre när Mario tog steget till CD-skivan.
Hotel Mario ser först inte så dåligt ut; det är färgglatt och trevligt och Mario, bakgrunden och fienderna ser ut som vi förväntar oss ett Mario-spel från 1994. Men som vanligt när det gäller CD-i är det kontrollerna och spelmekaniken som är det värsta.
Varje bana utspelar sig på en enda skärm och uppdraget går ut på att stänga dörrar. Varför springer Mario runt och stänger dörrar? Det är det ingen som vet, men för att gå från en bana till en annan ska alla dörrar stängas innan tiden tar slut. Goombas och Koopas gör allt för att förstöra för dig, och som vanligt kan du skaffa svampar, blommor och stjärnor för att ge vår italienske rörmokarvän ett visst övertag.
Bakgrundshistorien kan vara det dummaste som någonsin hittats på i ett Mario-spel. Som vanligt har Bowser kidnappat Prinsessan och håller henne fången, men den här gången är även Svampriket omvandlat av Bowser till en resort av det finare slaget och i ett av hotellen hålls Prinsessan fången. (Jag skulle sätta min högra fot på att det är det sista /red.anm.). Varje hotell har 10 eller 15 banor och vaktas av en av Bowsers barn.
Rätt så likt Super Mario Bros. 3 i upplägg alltså, men mycket dummare - och mycket mer obegripligt.
