Recension: Little Deviants (PlayStation Vita)

Lär känna din PS Vita

Little Deviants var det första spelet jag fick köra till PlayStation Vita.

Det var på Sonys presskonferens inför E3-mässan i Los Angeles förra året som de lät den samlade pressen testa deras spel, däribland den nyligen namngivna PS Vita. Och efter en dryg timmes köande tillsammans med min redaktör Jonas fick jag lägga vantarna på maskinen och en handfull spel i några minuter vardera.

Så när jag först testade Little Deviants trodde jag snarare att det rörde sig om en teknikdemonstration än ett riktigt spel. För denna minispelsbaserade lanseringstitel består nämligen av 30 banor som måste avklaras genom att använda systemets samtliga funktioner på olika sätt.

Det finns flera spel där du ska luta kontrollen i olika riktningar, använda den främre pekskärmen, den bakre pekplattan och gyroskopet på olika sätt. Ett spel använder sig av mikrofonen, men det är helt värdelöst och kan inte uppfatta toner på något logiskt sätt. Nog för att jag inte har världens vackraste sångröst, men det här tar ändå priset.

De andra spelen pendlar mellan att vara riktigt roliga förströelser och att kännas som krystade, påklistrade och kravfyllda spelögonblick som jag helst hade sluppit.

Roliga exempel är det frenetiska "Whack a mole"-liknande minispelet där du ska knocka robotar genom att peka på dem fram- eller bakifrån (beroende på åt vilket håll de är vända) utan att slå ut dina vänner. Eller strömledarpusselspelet som kräver att du dirigerar om strömmen via olika deflektorer, samtidigt som du slår bort de ondsinta robotarna med fingrarna.

De Marble Madness-liknande spelen där du styr din deviant genom att luta konsolen är riktigt sköna de med, likaså banan där du håller på båda skärmarna som om du spänner en slangbella och skjuter iväg den lilla bollen mot horder med zombier.

Men ibland råkar jag på riktiga bottennapp.

Little Deviants-trailern busar loss

I Farlig Fortkörare ska du exempelvis styra din krabat genom en skog genom att hålla PS Vita-systemet som en ratt. Det låter kanske enkelt, men i själva verket är sidledsförflyttningen helt uppåt väggarna. Du kan svänga i hiskelig fart, och då du lätt drämmer in i väggar, hinder och andra faror tar det ett bra tag innan jag vant mig vid kontrollerna och lyckats ta mig vidare.

"Little Deviants må se simpelt ut, men men jag skulle inte kalla det för ett barnspel. Det kan stundtals vara bedrägligt svårt, och om du ska vinna silver eller guld i en gren krävs det att du håller tungan rätt i mun. Eller fingrarna i styr."

Inte nog med att detta är ett svårt spel, men det är även ett av spelen som återkommer flera gånger till under spelets resa. Totalt sett är det väl knappt 20 nya spel, då de 30 banorna inte är unika och några av dem återkommer i aningen svårare tappningar senare i berättelsen.

Och berättelsen ja. Den är helt oväsentlig och går ut på att devianterna kraschlandar på Jorden i flykt från ondskefulla robotar... som även frammanar zombier i sin jakt att fånga in dig. Du måste samla på dig tillräckligt med delar till skeppet för att lämna planeten, och detta kulminerar i den sista banan där gyroskopet används.

Den sista banan är en variant av en av de banor som faktiskt förekommer flera gånger, och kräver att du vrider runt kameran i ditt vardagsrum (att spela på bussen rekommenderas inte, tro mig) för att hitta fienderna och skjuta ned dem. Det är en rätt passande final på spelet, och kräver en hel del tänkande och fysiskt manövrerande.

Little Deviants må se simpelt ut, men men jag skulle inte kalla det för ett barnspel. Det kan stundtals vara bedrägligt svårt, och om du ska vinna silver eller guld i en gren krävs det att du håller tungan rätt i mun. Eller fingrarna i styr.

Det största problemet är skälen till att faktiskt vinna mer än brons (som krävs för att låsa upp nya nivåer), då det inte finns mycket mer att göra än att utmana sina vänner. Visst, det är ju kul att se vem som är bäst, men jag saknar motivationen att återvända till många av banorna. Ärligt talat saknar jag motivationen att spela det alls nu när det är avklarat, och runt åtta timmars småuttråkat pillande, lutande, sjungande och vinklande är jag osäker på om spelets syfte är något annat än att bara vara en teknikdemonstration.

Visst är det ett rätt välgjort sätt att lära känna alla funktionerna i din PS Vita, och många av pekkontrollerna sitter väldigt bra. Priset på runt 250 kronor får mig dock inse att det finns många andra lanseringstitlar där ute som fokuserar mer på att vara spel än denna uppvisning i vad den nya maskinvaran klarar av. Och sådant är generellt sett roligare.

5 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Little Deviants (PlayStation Vita) Toby Lee Lär känna din PS Vita 2012-02-24T13:38:00+01:00 5 10

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!