Recension: The Last Story

Hironobu Sakaguchis sista fantastiska saga?

"Vänta, era fjälliga skitstövlar! Dagran, rör på fläsket!" ropar Syrenne medan hon jagar efter ett par ödleliknande varelser genom en mörk, fuktig korridor.

"Du sa aldrig att vi skulle leka kurragömma" fräser hon till mellan sammanbitna käkar medan de rundar en krök, kommer in i en större grotta och ser ödlorna halvt om halvt gömma sig bakom pelare.

"Tänk på pengarna" blir det korthuggna svaret från kompanjonen.

"Jag tänker hellre på ölen du kommer köpa åt mig med dem" svarar hon muntert medan de två drar sina svärd och går till attack.

The Last Story är det senaste spelet från den japanska studion Mistwalker och tidigare Final Fantasy-skaparen Hironobu Sakaguchi. Det är ett actionbetonat rollspel där striderna är snabba, taktiska och de västerländska influenserna skiner igenom ganska starkt, dock utan att för den delen förminska de mer klassiska japanska berättardragen.

En färgstark inledning sätter tonen direkt - det här är inte en familjevänlig, gullig fantasi. Det är en mörk historia full av svordomar, svek, sexuella anspelningar och brokiga karaktärer placerad i en brutal och skitig värld. Färgskalan, karaktärsdesignen och miljöerna i The Last Story påminner mer om Vagrant Story eller Nier än de mer glättiga och fantasifulla japanska rollspelen såsom Dragon Quest.

Efter att kamraterna Syrenne och Dagran har kämpat sig igenom reptilgrottan och mött upp med resterande delar av äventyrargänget är de en kort promenad senare äntligen framme vid sitt mål - ön Lazulis och dess palats. De har färdats hit för att arbeta sig uppåt i världen, för att bli riddare. Det är åtminstone målet för Dagran och hjälten Zael - spelets huvudkaraktär.

"Det är helt enkelt den bästa formen av familj - en självvald sådan."

Final Fantasy-skaparen inleder trailer till The Last Story

Landet runtomkring ön är sakta döende. Marken, floran och faunan vittrar sönder till små vita fragment, inte helt olikt blomblad, som vinden bär med sig och ingen vet riktigt varför. Ön i sig verkar relativt förskonad från detta förfall, kanske på grund av den enorma koncentrationen av magisk kraft som driver öns främsta försvar - en gigantisk kanon.

Kamratgänget är en stor, dysfunktionell familj och den enda som verkar kunna hålla styr på dem är storebrorsfiguren Dagran och han har inte ett helt lätt jobb. Alla är utstötta, trasiga eller bortkastade individer som inte har några andra att umgås med eller som själva valt sitt utanförskap. Trots visst gnabbande och vassa ord finns det en enorm kärlek inom gruppen. Alla ställer upp för alla och ingen lämnas åt vinden.

Det är helt enkelt den bästa formen av familj - en självvald sådan.

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!