Recension: Syndicate

Starbreeze uppföljare blandar och ger

Året är 2069, världens regeringar har förlorat sin makt till en rad enorma företag, så kallade syndikat. Syndikaten dominerar hänsynslöst över planeten med teknologi och chipimplantat hos människor som främsta vapen.

Alla som vägrar anamma det nya systemet strippas på sina rättigheter och lite drygt hälften av jordens befolkning hamnar helt utanför systemet.

Framtidsvisionen i Syndicate är precis som i föregångarna synnerligen hopplös, dyster och fylld av korruption och moraliskt förfall.

Världen i spelet är rå och kall med ytterst lite utrymme över för något annat än stora affärer. Tankarna går osökt till stilbildande cyberpunk-filmer som Bladerunner och Ghost in the Shell.

Kampanjen i Syndicate följer agenten Miles Kilo som hela sitt liv tillhört Eurocorp, ett av de allra största syndikaten.

Lanseringstreailer för Syndicate

"Presentationen håller glädjande nog samma höga kvalitet som Starbreeze tidigare produktioner."

Berättelsen börjar med att Kilo testkör DART 6, ett experimentellt chip som ger honom en rad övermänskliga förmågor. Han kan exempelvis hacka sina fienders vapen så att kulorna exploderar när de avfyras, eller manipulera människor till att slåss på hans sida för en stund.

Förmågorna ger det annars förvånansvärt generiska upplägget i spelet lite välbehövlig variation och lekfullhet. Banorna är nämligen i högsta grad linjära och fyllda av ganska tydligt scriptade sekvenser där soldater poppar upp på förutbestämda plaster vid givna tillfällen.

Mekaniken för hur fiender dyker upp på det viset ger mig ofta en känsla av att kulisserna rämnar och spelets ramar blottas lite för mycket.

Tur är väl då att det är förbannat kul och skjuta saker i Syndicate. Vapnen har alla en skön känsla av tyngd och ljudmattan ger en autentisk känsla (en autentisk känsla av cyberpunk? /red.anm.). Kilo rör sig snabbt och smidigt och tillsammans med sina häftiga hackarförmågor gör detta varje strid till ett härligt kontrollerat kaos.

Eftersom många av spelets miljöer tyvärr är fyllda av relativt trånga korridorer blir dock de strategiska möjligheterna begränsade. Med tanke på att taktiskt skjutande ur isometrisk vy var kärnan i föregångarna känns detta designval en smula egendomligt.

Presentationen håller glädjande nog samma höga kvalitet som Starbreeze tidigare produktioner, vilket räddar den väldigt förutsägbara och klichéfyllda handlingen från att bli allt för tröttsam. Det som sticker ut mest är Brian Cox, Rosario Dawsons och Michael Wincotts ypperliga röstskådespel.

Jag gillar speciellt Wincotts tolkning av den avtrubbade och hänsynslöse agenten Jules Merit, med sin rossliga whiskeyröst får han de mest fåniga repliker att låta vråltuffa och det enda tråkiga är att denna intressanta karaktär tyvärr inte får ta särskilt stor plats.

Sorgligt nog har utvecklarna valt att inte ge protagonisten själv någon röst, trots att hela handlingen tydligt cirkulerar kring honom. En så styrd, relativt kort och fokuserad berättelse hade verkligen mått bra av en huvudperson som jag kan bry mig om.

På ett par ställen får Kilo till och med direkta frågor ställde till sig, men förblir stum och jag sitter som ett frågetecken i soffan.

Sammantaget är kampanjen i Syndicate helt klart underhållande, men får ändå ändå ses som en liten besvikelse. En hel del potential gick förlorad och drygt sex timmars effektiv speltid kan nog vara i kortaste laget för många, speciellt om det är primärt för detta spelläge du köpt spelet.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!