Recension: BlazBlue: Continuum Shift Extend (PlayStation Vita)

Extremt japanskt och otroligt märkligt

Det är alltid en hårfin linje mellan genialitet och galenskap. Det är inte mycket som krävs för att något väldigt smart och avancerat ska rinna över och bara bli märkligt och dumt och tvärtom. De flesta spel håller sig stabilt på antingen den ena sidan eller den andra. Men ibland, vid speciella tillfällen, dyker det upp spel som är väldigt svåra att få kläm på och placera in i något av dessa fack.

BlazBlue-spelen är enligt mig det mest klockrena exemplet på ett sådant spel. Det är givetvis ett slagsmålsspel, det råder det ingen tvekan om, och den stationära versionen av Blazblue: Continuum Shift recenserades förra året av Robert Johansson, som belönade det med betyget 8/10. Robert sa att det "är ett riktigt snyggt, utmanande spel med trevliga offline- och onlinelägen. Här finns mängder av speltimmar att plocka ut, och du får privilegiet att inte behöva kalla dig mainstream."

Detta är inget jag säger emot, utan det är verkligen ruskigt snyggt, både tekniskt och designmässigt och det fungerar bra både offline och online. Mängder av olika spellägen garanterar mängder av timmars underhållning för den som sätter sig in i spelets mekanik och kontrollerna är bra och responsiva.

Problemet är bara att jag inte har kul.

Ny trailer från BlazBlue: Continuum Shift Extend

Missförstå mig rätt, jag är imponerad av arbetet som Arc System Works har gjort med portningen till en bärbar konsol. Det känns helt klart som samma upplevelse som på de stationära konsolerna, men på en mindre skärm. Det är ett riktigt gott betyg till utvecklarna, som inte har tummat något på sin vision.

"Men jag har ändå svårt för BlazBlue. Det är lite för japanskt, lite för avancerat och lite för märkligt för att jag ska kunna uppskatta det fullt ut."

Men jag har ändå svårt för BlazBlue. Det är lite för japanskt, lite för avancerat och lite för märkligt för att jag ska kunna uppskatta det fullt ut. Jag fastnar inte för spelets karaktärer på samma sätt som jag fastnar för Ryu i Street Fighter eller Kilik i Soul Calibur. Karaktärerna i BlazBlue är kanske mer originella och väl utmejslade, men de gör ändå inget avtryck i mitt medvetande.

Det kanske är så att jag behöver kalla mig själv mainstream trots allt, men jag föredrar att sätta mig med Ultimate Marvel vs Capcom i min Vita istället för att köra igång ett par matcher BlazBlue: Continuum Shift Extend.

Det beror naturligtvis inte bara på karaktärerna, utan även på att själva slagsmålen inte tilltalar mig, hur välgjorda de än är. För välgjorda är de. Det finns en nästan balettliknande elegans i striderna i BlazBlue och de silkeslena animationerna, men återigen: jag har inte kul.

När jag först startade spelet valde jag Story Mode, för att få lite information om karaktärerna och spelets handling, tänkte jag. Jag förväntade mig en ganska klyschig handling i stil med andra slagsmålsspel och med tanke på avsaknaden av handling i Tekken 3D Prime Edition som jag nyligen recenserade så var jag förväntansfull på en ordentlig story.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!