Eurogamer.se

Recension: Lumines: Electronic Symphony (PlayStation Vita)

Symfonin ljuder stark och fin

Att göra pusselspel är en svår konst där det gäller att kombinera en enkel grundmekanik med ett långlivat spel. Som spelare vill jag gärna att reglerna skall vara klara, lättförståeliga och gärna konstanta för att ge mig chansen att slipa mina förmågor ju längre jag spelar, samtidigt som jag inte skall tappa intresset i längden.

Grundpremisserna i Lumines: Electronic Symphony är enkla då det gäller att rotera fallande block för att kombinera de av samma färg, vilket gör att de försvinner. Två typer av specialblock tillkommer visserligen som kan hjälpa eller stjälpa skeendena på skärmen genom att ta bort likfärgade block eller slumpmässigt flytta omkring de som redan lagts, men med endast två tillgängliga färger att kombinera kan det ändock tyckas förrädiskt enkelt.

Slutligen rör sig en tidsmarkör från vänster till höger över skärmen och det är först när denna passerar som matchande block försvinner. Detta ger ett element av tajming som påverkar dynamiken radikalt och ger ytterligare en dimension i spelandet, och när jag sitter och spelar håller jag ofta antingen i block för att sätta ner dem just efter markören passerat, eller stressar för att droppa in så många som möjligt innan den kommer och på så sätt få till en stor poänggivande kombination.

I stort sett är detta allt jag gör i Lumines, men då har jag inte nämnt den viktigaste komponenten - musiken. Soundtracket är kort och gott fantastiskt, med en ordentlig blandning av elektronisk musik från pumpande house till lugnare syntpop. Alla mina handlingar såsom att rotera, sätta ner och eliminera block har också ljud som vävs in i musiken och det hela skapar en inlevelse som är närmast transcendental.

Lumines: Electronic Symphony-trailer

"Bevisligen kan inga andra än Tetsuy Mizuguchi och Q Entertainment skapa lika fantastiska musikbaserade spelupplevelser."

Efter ett tag kopplar min hjärna närmast bort och jag är fullständigt inne i en värld där jag ser blockkombinationer utan att behöva tänka och musiken känns som om den pulserar i hela min kropp. Att spela Lumines utan hörlurar borde för övrigt vara förbjudet.

Jag varken är eller lär någonsin bli en poängmästare i Lumines men det spelar liksom ingen roll. Jag är nöjd med att bara flyta in i denna värld, spela ett tag och sedan komma ut på andra sidan lite mera upprymd. I voyage-läget reser jag genom spelets soundtrack, och stunder där pulsen höjs då skärmen börjar fyllas och musikens tempo är högt varvas snart med lugnare låtar och fridfullare tempo.

För varje låt ändras också spelskärmens "omslag" och både block och bakgrunder ändrar utseende, men samtliga är lika knivskarpa och vackra på sitt sätt. När jag väl låst upp ett omslag kan jag också använda det för att skapa egna spellistor efter mitt eget tycke och smak, beroende på vilka låtar, tempo, spellängd och så vidare jag är sugen på.

Det är ebb och flod, berg och dalar, lugnt och hetsigt i ett pulserande flöde som speglar pulsen i själva de dunkande låtarna. Bevisligen kan inga andra än Tetsuy Mizuguchi och Q Entertainment skapa lika fantastiska musikbaserade spelupplevelser. Det är ett hantverk och en konstart som jag hoppas många med mig uppskattar.

Ett duelläge går endast att spela via ad-hoc och inte över nätet, men det är en av få svaga punkter jag kan hitta hos Lumines Electronic Symphony. Faktum är att det lyckas kombinera simpel spelmekanik med en totalupplevelse jag gärna återkommer till igen och igen på ett sätt som gör att det känns som ett måste för alla Vita-ägare där ute.

9 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Lumines: Electronic Symphony (PlayStation Vita) Gabriel Johansson Symfonin ljuder stark och fin 2012-03-11T11:00:00+01:00 9 10

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!