Eurogamer.se

Recension: Army Corps of Hell (PlayStation Vita)

Krig är ett helvete

Att heavy metal mutat in helvetet som sin egen domän har de flesta erkänt i dag; därför är det inte särskilt konstigt att ett eldfängt spel som Army Corps of Hell så tungt vilar på den hårdrock som tjuter i Vita-högtalarna från den stund du knäpper igång spelet.

För den som inte gillar musikgenren kanske det mesta låter likadant, men isåfall passar det bra till ett spel där faktiskt även det mesta annat känns igen efter en halvtimmes spelande.

Army Corps of Hell har blivit jämfört med GameCube-spelet Pikmin, inte för att den hornbeprydde dödskallefiguren du gestaltar har något gemensamt med den gullige rymdkaptenen Olimar - utan för att du styr en hord småjävlar i en slags arméliknande formation och besegrar allsköns avgrundsmonster.

Till en början har du ett mycket begränsat antal småsoldater till ditt förfogande, men i takt med att du når framgångar ökar det maximala antalet anhängare du kan släpa runt på. Genom att trycka på höger sidoknapp kastar du in en soldat i strid med det du möter; håller du in vänster sidoknapp innan dess ställer din armé sig i formation och du kan då kasta iväg hela två soldater samtidigt på bekostnad av att ni förflyttar er långsammare.

En försmak av Army Corps of Hell

"En timme åt gången orkar jag spela, sen behöver jag göra annat för att överhuvudtaget orka ta mig framåt igen."

Denna spelmekanik går igen hela spelet igenom. Längre fram kommer du även att ha tillgång till pikenerare och magiker. De förstnämnda springer rakt fram tills de träffar en fiende och springer sedan tillbaka; håller du in vänster sidoknapp springer de alla på en gång. Magikerna skjuter avståndsmagi, och när du håller inne sidoknappen laddar de allihop en jättebesvärjelse för den riktigt tuffe fienden.

I min bok känns det inte riktigt Pikmin, utan snarare ett slags maskerat shoot 'em-up i vilket din armé bildar, det förvisso oformliga, skeppet och de tre stridstyperna dina olika vapen. För när du väl fattat galoppen handlar Army Corps of Hell enbart om en massa springande runt och hugga, hacka och skjuta på monster efter monster som dyker upp.

De första nivåerna går åt till att lära mig hur det hela fungerar, för till en början ser det svårare ut än vad det faktiskt är. När jag är varm i kläderna och förstår hur jag kan spela mer taktiskt inser jag att variationen inte kommer att vara särskilt mycket större än så här. Varje ny nivå består av ett antal svävande "öar" med broar emellan sig, som ser ut att vara byggda av ryggraden från något urtidsdjur.

Men de ändrar sig aldrig; nivå efter nivå är det samma omgivning, i stort sett samma fauna av monster och odjur och samma gitarrdunk som ylar i bakgrunden. En timme åt gången orkar jag spela, sen behöver jag göra annat för att överhuvudtaget orka ta mig framåt igen.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!