Recension: Asura's Wrath

Asurast i världen

Halvguden och generalen Asura, en av åtta som är ansvariga för att skydda världen från de ondskefulla Gohma, är inte arg. Att kalla honom arg vore felaktigt. Det ilska är till hans mentala tillstånd är vad ett myggbett är i jämförelse med effekten av en atombomb. Han är gränslöst ilsken.

Efter ett smärre missförstånd, där han målats ut som förrädare, jagats ner och lämnats för döden i ett berg, vaknar han upp 12 000 år senare, rejält förbannad. Han vill hämnas.

Jag behöver inte gå djupare in på handlingen än så, för den är stundtals så surrealistiskt märklig att ord inte ens räcker till. Och att försöka förklara mer av den än såhär skulle förta en stor del av upplevelsen att spela igenom Asura's Wrath. Om du tycker att Bayonetta är en underbar orgie i märkliga bossar, en tilltrasslad berättelse och nonsensisk dialog är det här ett spel för dig. Det tar Bayonettas galenskap, religiösa undertoner och skruvar upp volymen till tolv.

Det finns spel som är relativt actionfokuserade, ytliga upplevelser såsom Gears of War och God of War. Sedan finns det spel som är betydligt långsammare, suggestiva upplevelser utan ett klart narrativ som till exempel Journey (10/10).

Stridssekvenserna i Asura's Wrath

"Om du tycker att Bayonetta är en underbar orgie i märkliga bossar, en tilltrasslad berättelse och nonsensisk dialog är det här ett spel för dig. Det tar Bayonettas galenskap, religiösa undertoner och skruvar upp volymen till tolv."

Asura's Wrath vet inte riktigt i vilket läger det vill stå i, skiter glatt i det hela och sträcker villigt upp två fingrar i en glad "fuck you"-gest mot spelkonventioner och narrativa strukturer. Det går att diskutera huruvida Asura's Wrath är ett spel eller en interaktiv hypervåldsam och överdriven orgie i japanska animationsklyschor, men det är inte helt rättvist. Enklast är nog att konstatera att det är en upplevelse.

Asura's Wrath står aldrig stilla - det rör sig konstant framåt, antingen via vansinnigt snyggt regisserade actionsekvenser, ett förhållandevis djupt och roligt slagsmålssystem och ett oändligt antal snabbtidsögonblick inbakade mellan, eller mitt i alla actionsekvenser.

Det blir en smula splittrat, men gör samtidigt att jag aldrig riktigt kan luta mig tillbaka och slappna av eftersom det när som helst kan dyka upp en vital knappkombination på skärmen som jag måste vara beredd på. Eller, vital och vital, i de regisserade segmenten finns det inga egentliga sätt att misslyckas. Handlingen tutar vidare oavsett om jag lyckas eller inte, men misslyckande ger mig lite sämre betyg för kapitlet.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!