Recension: Twisted Metal

Vriden och metallisk action

En mörk värld möter den som ger sig in i Calypsos galna turnering Twisted Metal. Den är skitig, grym och oförlåtande. Livsfarliga fällor och garanterad död lurar runt varje hörn. Du vet att du inte går säker, och du vet inte vad som blir ditt tillkortakommande. Det kan bli en mina, kulsprutan från en motståndares motorhuv eller en radiostyrd bomb under din bil.

Det spelar ingen roll, för Calypsos pris att uppfylla vinnarens största önskan, övervinner allt.

Twisted Metal är tillbaka för åttonde gången och precis som tidigare (med undantag för det första spelet från 1995) är det exklusivt för PlayStation. Utgivaren Sony har tagit hjälp av utvecklarstudion Eat Sleep Play som också gjorde det senaste Twisted Metal-spelet från 2008 till PlayStation 2.

Det här är ett spel av den gamla skolan, från en tid då tekniska begränsningar tvingade utvecklare att hitta på nya idéer. Regissören David Jaffe ville göra ett stridsspel med flerspelarmöjligheter på en konsol, och medan andra gjorde det genom förstapersonskjutare tog Jaffe det till vägarna och fordon, något som sedermera blev en trendsättare.

Nu för tiden är det istället svårt att hitta ett välkänt namn i genren fordonstrider. Carmageddon och Interstate dog ut för länge sedan och därför är det en frisk fläkt som dykt upp i spelhyllorna.

De första 15 minuterna

"Det här är ett spel av den gamla skolan, från en tid då tekniska begränsningar tvingade utvecklare att hitta på nya idéer."

2012 års Twisted Metal är helt nytt. Ingenting, förutom de ikoniska karaktärerna och några fordon, finns kvar sedan tidigare. Huvudberättelsen följer de tre karaktärerna Sweet Tooth, Mr. Grimm och Dollface som alla är första klassens psykopater med olika hemska bakgrunder. Sweet Tooth, den kanske mest kända karaktären iförd en skräckinjagande clownmask, är exempelvis ute efter det enda offret som lyckades komma undan hans mordiska grepp. Nu är han ute efter hämnd och genom Twisted Metal hoppas han få hjälp utav Calypso.

Dessa tre karaktärer tar för första gången med sig sina egna hantlangare och skapar därmed tre olika gäng som är ute efter att ha ihjäl varandra på bästa sätt. I flerspelarläget kommer dessutom ett fjärde gäng in i bilden. Bakgrundshistorierna är egentligen rätt ointressanta då de bara används för att föra dig igenom huvudkampanjens tre kapitel.

Som i de flesta nyare spel nu för tiden där huvudfokus ligger på flerspelarläget så agerar enspelarläget bara som en introduktion där jag direkt kastas in i hetluften. Därefter lägger spelet till nya moment, faror, bossfighter och modifikationer som får dig att komma in i nya spelsätt och därmed lära dig nya tekniker och taktiker inför de stundade onlinestriderna.

Och det är här som spelet verkligen briljerar. De gigantiska förstörbara miljöerna passar perfekt för fordonens arkadlika spelupplägg. Varje bil har sin egen unika karaktär, inte bara i hastighet , styrbarhet och turboboost, utan även bland vapen och specialattacker. Sweet Tooths glassbil förvandlas exempelvis till en mecharobot i bästa transformerstil. Det är fullkomligt galet och fullkomligt briljant.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!