Recension: Yakuza: Dead Souls

Ingen dag i Kamurocho är den andra lik

När jag var yngre var det ofta vilda diskussioner i kamratgänget om vilken organiserad brottslighet som var tuffast - den italienska maffian eller Yakuza. Diskussionerna gick vilda om vilka som var hårdast, elakast och hade mest inflytande. Filmer som Gudfadern sattes upp mot Black Rain, Showdown in Little Tokyo och Rising Sun.

Naturligtvis kan de inte jämföras rakt av men det fanns ändå någonting som kändes lite mer sofistikerat och ädelt inom Yakuza-kulturen. Jag minns inte riktigt vad vi kom fram till, vem som vann, men Yakuza-kulturen har i jämförelse med den klassiska italienska maffian alltid haft ett litet underläge när det kommit till spelmedia.

Tydligt inspirerade av Grand Theft Auto försökte Sega sig på att slå mynt av den genren och skapade år 2005 sin egen sandlåda - Yakuza. Sju år senare har det blivit dags för det senaste spelet i serien - Yakuza: Dead Souls.

Den fiktiva stadsdelen Kamurocho har under en lång tid varit en grogrund för intriger och maktkamp mellan olika Yakuza-faktioner. Gängbråk, beskyddarverksamhet och andra mer eller mindre lagliga verksamheter slåss med caféer, barer och nattklubbar i detta ljusskygga distrikt.

Lanseringstrailern för Yakuza: Dead Souls

"Det största nya greppet i Yakuza: Dead Souls är ett större fokus på handeldvapen. Som alla vet är det bästa sättet att döda zombier ett skott genom huvudet och här har Sega lagt stor vikt på en enorm vapenvariation."

I Yakuza: Dead Souls har stadsdelen kommit under belägring från en ny fiende - de odöda. Sega är nämligen inte sena på att hoppa på det populära zombietåget efter att konkurrenterna Capcom med bravur skapat två zombiemordsimulatorer (Dead Rising 1 och 2) och Rockstar med Red Dead Redemption: Undead Nightmare visat att zombier även kan höra hemma i en mer humoristisk kontext i en öppen värld.

En lånehaj med mer hjärta än förnuft, en enögd fullblodspsykopat med kraftigt suicidala tendenser, en stark, tyst före detta Yakuza-lönnmördare med en cybernetisk arm som kan transformeras till en kulspruta. Detta är delar av persongalleriet i Yakuza: Dead Souls och vad värre är - det är huvudkaraktärerna. Jag får återbekanta mig med en hel del karaktärer från de tidigare spelen i nya sammanhang, både i huvudroller och som mindre biroller.

Det största nya greppet i Yakuza: Dead Souls är ett större fokus på handeldvapen. Som alla vet är det bästa sättet att döda zombier ett skott genom huvudet och här har Sega lagt stor vikt på en enorm vapenvariation. Varje spelbar karaktär fokuserar på sin egen stridsstil - från automatpistoler via hagelbrakare till prickskyttegevär.

Tyvärr har styrning och kontroller hamnat lite i baksätet, då det känns onödigt konstlat att sikta - nästan som om Resident Evil 4 varit det spel som försökt emuleras. Att röra sig och sikta med precision är stört omöjligt, då vapensiktet är placerat på samma spak som rörelser. Att skjuta från höften går dock alldeles utmärkt, men det kräver lite mer spill av ammunition.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!