Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Super Mario 64 (N64, 1996)
Det har snart gått 16 år sedan Super Mario 64 såg dagens ljus och det är nu hög tid att gräva fram honom som Retrokanon.
Det är svårt att hitta ett lanseringsspel som betytt så mycket som Super Mario 64. Wii Sports må ha sålt sju gånger mer, men kombinationen av ny teknik och spelkonstruktion var så mycket mer ögonöppnande för oss på den tiden.
Tjo, saltomortaler gick minsann inte att göra i 8 bitar.
Som vanligt är Mario ute efter att rädda Peach efter att Bowser kidnappat henne. Den här gången har han ockuperat hennes slott och Mario måste jaga rätt på de 120 stjärnor som är spridda inne bland slottets alla målningar, vilka är portaler till andra världar och banor.
Upplägget är i grund och botten samma som tidigare, men själva konstruktionen var revolutionerande. Alla banor, ja hela slottet, var i full öppen 3D och istället för att springa fram i gamla 2D-pixlar lärde vi oss upptäcka polygoner, hur man sköter en kamera och till och med hantera en helt ny analog joystick.
Allt detta tar vi för givet i dag, men det var Super Mario 64 som satte standarden. Ny teknik kombinerades med klassiska Mario-fiender, underbar musik av Koji Kondo samt pussellösning och minispel - mind-blowing!
Mario själv fick ett helt nytt rörelseschema, med nya hopp och akrobatiska rörelser för att ta sig förbi alla nya hinder som Shigeru Miyamoto slängde mot honom. Dessutom fick vi röstskådespel från prinsessan samt en och annan fras från Mario själv. Den nya eran med full rörelsefrihet och ett ickelinjärt spelsätt hade därmed börjat.
Veckans Retrokalkon: Bubsy 3D (PS1, 1996)
Nintendo var inte de enda som insåg potentialen med ny teknik och 3D. Parallellt jobbade Eidetic med att få ut ett spel med en av de få 90-talsmaskotar utöver Mario och Sonic som klarade sig hyggligt bra - nämligen Bubsy.
Bubsy 2 på 16-bitsplattformen blev en besvikelse och fick inte alls den uppmärksamhet det första spelet lyckades med, men det gjordes ändå ett helhjärtat försök med Bubsy 3D.
En lila-blå röra med märkliga polygoner om vartannat. Usch.
Bubsy har den här gången hamnat på den utomjordiska rasen Woolies hemplanet Rayon. Målet är att besegra dess två drottningar Poly och Esther och fly tillbaka till jorden genom att samla delar till ett rymdskepp.
Bubsy 3D gör dock allt sämre än Super Mario 64. PS1 hade vi den här tiden ingen analog styrspak, utan vi fick dras med det vanliga styrkorset. På grund av detta kunde Bubsy bara röra sig rakt fram och för att byta riktning var vi tvungna att göra en kort paus.
Det mest framstående problemet var dock den urusla grafiken. Platta texturer i en och samma färg varvades med en dassig musik som fick DOS-erans monofona högtalare att liknas vid en symfoniorkester i jämförelse. Bubsy själv var om möjligt ännu mer irriterande med trista one-liners som sedan länge tappat all charm.
Det är inte för inte undertecknad anser att Bubsy 3D kan vara bland de sämsta spel som någonsin gjorts.
