Eurogamer.se

Recension: Ridge Racer: Unbounded

Sladdar utanför de japanska gränserna

Efter att ha slirat lite väl länge i 90-talets glada dagar har det slutligen blivit dags för Ridge Racer att rulla in i 2000-talet, åtminstone rent spelmekaniskt. Även om jag hyser varma känslor för denna galna japanska bilspelsserie måste jag erkänna att den inte har utvecklats särskilt mycket sedan PlayStation 1-eran, trots att det släppts runt 20 spel sedan dess.

Då Namco Bandai själva inte verkar vara särskilt intresserade av originella idéer har de denna gång låtit finska Bugbear Entertainment utveckla Ridge Racer: Unbounded - ni vet det där spelföretaget som gav oss Burnout-konkurrenten FlatOut för några år sedan.

Att låta västerländska spelutvecklare producera uppföljare till japanska stortitlar har blivit en tydlig trend de senaste åren, och jag tror personligen att det är ett lika smart som nödvändigt tillvägagångssätt för att åter tända kreativitetsgnistan hos de stora österländska spelhusen.

Unbounded kanske inte är särskilt nyskapande jämfört med andra västerländska bilspel, men det är en smärre revolution för själva Ridge Racer-serien. Ska jag vara ärlig hade jag inte särskilt kul med titeln under vår första timma ihop - jag fick känslan av att spelet var en billig Burnout-kopia med mindre imponerande kraschfysik än i Criterions tidiga PlayStation 2-spel.

De gråbruna gatumiljöerna jag körde runt i var trista jämfört med de färgglada naturomgivningarna och neonskimrande städer som tidigare varit synonymt med Ridge Racer-upplevelsen, och den dubstepinspirerade musiken som strömmar ur högtalarna kändes mest skränig och uppmanade mig inte alls till att köra lika fort som i seriens tidigare delar.

"Att låta västerländska spelutvecklare producera uppföljare till japanska stortitlar har blivit en tydlig trend de senaste åren."

Video om driftteknik i Ridge Racer Unbounded

Svårighetsgraden kändes inledningsvis oförlåtande hög och om jag gjorde minsta lilla misstag i någon av utmaningarna var det hopplöst svårt att komma ikapp motståndarna igen. De "fräcka" slow motion-sekvenserna som utspelade sig varenda gång jag prejade någon motståndare av vägen blev lätt enformiga och resulterade dessutom nästan alltid i att jag tappat någon placering när filmsnutten väl var över. Dessutom inträffade någon bugg titt som tätt som gjorde att min bil flög rakt upp i luften och landade bak-och-fram, vilket var oerhört frustrerande.

Men så hände något. Efter att de inledande besvikelserna lagt sig börjar spelet plötsligt erbjuda ett djup och en egen identitet större än vad jag vågat hoppas på. Fartkänslan började infinna sig, staden började sakta men säkert skimra i starkare färger och Skrillex dök upp i bilstereon. Men framförallt började jag få kläm på spelets bilfysik.

Fordonen visar sig efter en väldigt brant inlärningskurva ha ordentlig tyngd och erbjuder en trovärdig körkänsla, om än långt ifrån realistisk. Ridge Racer har alltid handlat om att sladda, men för första gången någonsin krävs det nu genomtänkt planering och precis tajming för att få till ett snyggt ställ och glida igenom den där nittiograderskurvan med millimeterprecision, till skillnad från i de japanska spelen där jag i stort sett kunde snurra runt ett helt varv med bilen utan ansträngning och ändå hålla en perfekt linje i kurvorna.

Bilarna i Ridge Racer: Unbounded är helt enkelt riktigt roliga att köra, och bevisar en gång för alla att det inte finns några genvägar till den perfekta sladden.

Efter att ha upptäckt att de tradiga slow motion-sekvenserna dessutom går att stänga av, efter lite bläddrande bland menyerna, ökade spelets flyt väsentligt. Jag blev också allt mer imponerad av små detaljer, som hur min placering och vilket varv jag är på projiceras på stadens höghus likt stadsnamnen i ett avsnitt av Fringe eller Splinter Cell på ett snyggt och effektivt sätt.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!