Eurogamer.se

Recension: Ninja Gaiden 3

Team Ninja börjar om från början

Jag föreställer mig att Tomonobu Itagaki just nu inte är en särskilt glad herre om han följt utvecklingen av Ninja Gaiden 3 överhuvudtaget, vilket han antagligen inte har gjort. Han lämnade ju Team Ninja under ganska stormiga förhållanden - med rättsliga processer inblandade. Skaparen bakom mastodontspelen Dead or Alive och de nyare Ninja Gaiden-spelen gick vidare med livet som ledare för en ny studio (ni kan läsa vår intervju med honom här) men Itagakis frånvaro verkar ha lämnat studion i ett kreativt kaos.

Min egen erfarenhet av Ninja Gaiden som spelserie har varit lite brokig. Jag försökte spela det första spelet när det släpptes till Xbox (och nyversionen "Sigma" till PlayStation 3) och svor som en borstbindare över fuskande motståndare, brustna kamerakontroller och ett spel som kändes obalanserat. Men jag hyser en enorm respekt för spelserien, och dess kompromisslösa svårighetsgrad skulle tilltala mig om jag bara haft tid att ge den tiden och tålamodet som krävs.

När Ninja Gaiden 3 hamnade på mitt bord kände jag mig lite rädd. Skulle jag kunna ta mig igenom spelet utan att bli galen och hur mycket skulle spelet ändras tack vare Itakagis frånvaro?

Min oro börjar sakteligen lägga sig när jag två timmar in igenom Ryu Hayabusas resa fortfarande inte lyckas dö och fiender verkar falla på löpande band. Ett par bosskreatur har även hunnit besegras. Jag stannar upp, pausar och börjar fundera lite. Någonting känns onekligen fel.

Blodstänkta scener ur Ninja Gaiden 3

Jag startar upp Ninja Gaiden Sigma och börjar spela. Mina misstankar besannas omedelbart - om jag spelar de tidigare spelen på samma vis som jag nyss attackerat Ninja Gaiden 3 slutar det obönhörligt med att Ryu ligger och blöder på golvet illa kvickt.

"För mig som alltid haft en fruktad respekt för serien känns det lite märkligt att jag utan större svordomar eller ansträngningar kan harva mig igenom spelet utan att svettas.

Ninja Gaiden 3 är med andra ord betydligt mer förlåtande och enklare än de tidigare spelen. Inget direkt ondskefullt i det, men det är inte den enda större skillnaden. På alla sätt och vis känns det mer avskalat och förenklat. Borta är möjligheten att samla på sig saker, uppgradera och byta vapen, något som var en essentiell del av föregångarna.

De vapen Ryu börjar spelet med är i all essens de enda redskap han använder under resans gång. Smeden Muramasa dyker förvisso upp en liten stund, men det känns mest som en nickning till seriens mytologi. Men även Ryus ninjakrafter, Ninpo, är kraftigt reducerade till att bara vara en attack som inte heller den går att byta ut eller göra kraftigare.

Jag är lite kluven till dessa ändringar. För mig som alltid haft en fruktad respekt för serien känns det lite märkligt att jag utan större svordomar eller ansträngningar kan harva mig igenom spelet utan att svettas. Väljer jag den något svårare svårighetsgraden behöver jag tänka aningen mer taktiskt och faktiskt använda blockeringsfunktionen ett par gånger under spelets första timme, något som på den föreslaget normala svårighetsgraden inte behövdes på ytterligare ett par timmar.

Men även då handlar det om jämförelsevis osofistikerat knapptryckande, onödigt repeterande av de mest effektiva attackerna utan någon direkt tanke på taktiska finesser.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!