Recension: Silent Hill: Downpour

Duggar skräckspelen alltför tätt?

Frågar du en skräckspelsälskare om minnesvärda titlar inom genren är det förvånansvärt sällan något från denna konsolgeneration kommer på tal.

Flera uppföljare i serier som Resident Evil, Alone in the Dark och Silent Hill har mötts av ljummen kritik från både spelare och utvecklare, medan föregångarna från seriernas rötter alltjämt sitter orubbligt kvar på nostalgins piedestal.

Kanske släpps det för många titlar? Skräck är en genre som sällan mår bra av för mycket exponering. Kanske förändras den för lite? Få saker är så icke-skräckinjagande som upprepningar.

Eller kanske har vi spelare bara tröttnat på försöken att skrämma oss. Det händer i filmbranschen med jämna mellanrum, och det vore bara naturligt att den kräsna spelbranschen reagerar likadant då och då.

Silent Hill: Downpour är den åttonde installationen i serien från Konami, och som många hårt förknippar med genren survival horror, eller överlevnadsskräck på ren svenska. Titeln är en slags mellanting av stridsfokuserade Homecoming och slagsmålstomma Shattered Memories från samma serie; det erbjuds både långa passager av enbart stämningsfulla miljöer i stilla regn eller dimma - och frenetisk, inte sällan frustrerande, strid för ditt liv med provisoriska närstridsvapen.

Den här mixen gör att det stundtals är svårt att veta vart Silent Hill: Downpour vill komma. Stridsmekaniken är inte bra nog för att ensam bära spelet och omgivningens lite märkliga sätt att uppföra sig gör att den spöklika stämningen bryts av rena knasigheter och buggar.

"Få saker är så icke-skräckinjagande som upprepningar."

Konami visar upp Silent Hill: Downpour

Som brukligt är bjuder varje Silent Hill-spel på en ny huvudperson med tillhörande berättelse och den hemsökta staden gör sitt bästa för att dra fram hemligheterna ur varje ny gäst och exponera hjältens sanna jag, bit för bit.

Så långt fungerar Downpour ganska väl; vi har det tvivelaktiga nöjet att spela fängelsekunden Murphy Pendleton som ska förflyttas mellan två anstalter. Bussen han färdas i råkar ut för en olycka och skakad och omtumlad raglar han bort från olycksplatsen och stöter på det lilla samhället Silent Hill, dit han beger sig för att söka hjälp.

Till en början är ditt äventyr en ganska linjär historia i vilken du tar dig igenom ett gruvschakt och andra obehagliga utrymmen med ficklampa eller tändare som din enda vän i mörkret. Efter ett tag tycks väggar och möbler skifta form och du stöter på märkliga varelser och personer som uppför sig så underligt och hotfullt att Pendleton har svårt att avgöra om han lider av sviter efter olyckan eller helt enkelt hamnat på ett ställe han inte borde vara på. Du som spelat ett Silent Hill-spel tidigare vet såklart vilket alternativ som är det troliga.

När berättelsen börjar vet vi ingenting om vår antihjälte, mer än att han inte känns som den typiske fängelsekunden. Vi får se, eller till och med spela oss igenom, en episod i vilken han brutalt har ihjäl en medfånge, ivrigt påhejad av en korrumperad vakt - men vi vet inte varför.

Vi anar att vår vän bär på en mörk berättelse som förklarar hans beteende och hur han hamnat där han är, men berättelsen vill bara ge oss små, små bitar av hans tidigare öde - och detta är också det som främst håller kvar spelaren, även i de passager Silent Hill: Downpour är mindre angenäma.

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!