Recension: Top Gun: Hard Lock

I farozonen

Med bredbent rock av åttiotalsmodell i ryggen styr jag ett Tomcat-plan högt över havet. Situationen påminner starkt om en tjugofem år gammal film om den unge piloten Maverick. Top Gun blev en succé, glömdes bort och återupptäcktes. Nu planeras en 3D-version och en uppföljare; det är alltså dags att göra ett spel (ännu ett spel, menar du? /red.anm.).

Sagt och gjort, studion kontaktade en manusförfattare som måste spenderat en hel kafferast av idogt slit. Denne skrev ihop en berättelse med en namnlös arabisk fiende, ett rysk flygaress som nemesis och en tjejpilot som behöver räddas. Lyckligtvis finns den amerikanska flottan där för att reda ut situationen. Allt presenteras förstås i form av en arg officerare som skriker på dig mellan uppdragen.

Du axlar rollen som den nyutexaminerade piloten Spider, en kaxig yngling som till på köpet råkar vara en gudabenådad flygare. Att ratta ett flygplan rätt är inte alltid lätt, inte ens i spel. Men i Top Gun: Hard Lock behöver du inte oroa dig särskilt mycket över att tappa kontrollen och falla mot marken.

Till sin natur är spelet knappast någon avancerad flygsimulator utan betydligt mer actionbetonat. Eftersom jag inte är en van flygspelare är jag tacksam över detta faktum och att kontrollerna blir bekväma relativt fort. Nya manövrer introduceras successivt och efter ett tag känner jag mig riktigt proffsig när jag snurrar runt i luften.

Men det är förstås inget nöjesflygande jag ägnar mig åt. Den onda krigsherren vi strider mot har oräkneliga MiG-plan i beredskap och Spider är inte den som tackar nej till gammal hederlig närstrid. Du är förstås utrustad med en slags kulspruta och raketer som går att låsa på fiendeplan men målet är att befinna sig i spelets undertitel - Hard Lock.

"Begreppet Hard Lock syftar till när du befinner dig bakom rumpan på fienden och fritt kan flänga en missil i dennes rygg."

Första trailern för Top Gun: Hard Lock

Begreppet Hard Lock syftar till när du befinner dig bakom rumpan på fienden och fritt kan flänga en missil i dennes rygg. För att låsa in dig på ett plan ska du befinna dig bakom och i närheten, då inleds ett slags minispel där snabba reflexer avgör vem som vinner och vem som förvandlas till ett eldmoln.

Vad det handlar om är egentligen bara en avancerad serie snabba ryckningar på tumspakarna och du har mycket liten kontroll över planet. Vinner du tillräckligt många gånger i rad lyckas du låsa missilen och Spider säger något kaxigt innan han glider mot nästa mål. Om du förlorar kan du själv räkna ut vad som händer.

Skulle jag beskriva det fria flygandet som trivsamt är det här raka motsatsen. Momentet upprepas i det oändliga och det känns till på köpet som att mycket är en ren slump. Ibland kastar jag mig på rätt knappar utan att lyckas och ibland kan jag ta flera sekunder på mig och ändå gå segrande därifrån. Det är lite sorgligt egentligen, men spelets undertitel är faktiskt också det överlägset sämsta momentet.

Svårighetsgraden är överlag ojämn. Där de flesta titlar arbetar med en ganska stabil kurva som gör att du successivt tvingas kämpa hårdare och hårdare, kastas jag här fram och tillbaka - från det löjligt lätta till det oförlåtande svåra. Det sistnämnda görs extra frustrerande av dåligt utplacerade sparpunkter på banorna. Även om jag inte har något emot en utmaning gillar jag inte att behöva spela om på tok för långa sträckor.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!