Eurogamer.se

Recension: FEZ

- What a handsome Fez! - Nej, det var jag...

Detta är recensionen av konsolversionen som ursprungligen skrevs 2012-04-18, men återpubliceras nu eftersom spelet släpps till PC denna vecka.

Möt Gomez, en vanlig kille som består av en handfull vita pixlar.

Han bor i en trevlig, tvådimensionell liten by och gillar att spela trummor. Allt är frid och fröjd - ja, tills den dagen han får en magisk hatt. Plötsligt kan Gomez se världen ur ett perspektiv ingen annan tidigare upplevt. Han har fått förmågan att se en tredje dimension och till råga på allt måste han rädda världen.

Det är allt som behöver berättas, resten förstår du snart själv. FEZ är ett tvådimensionellt plattformsspel i en värld med tre dimensioner - men du ser bara två i taget. Med en knapptryckning kan du förskjuta världen nittio grader och därigenom upptäcka som du aldrig skulle tro fanns där - lite som i Super Paper Mario.

Polytrons debuttitel ser vid första anblicken ut som vilken retroflört som helst; gulligt, fyrkantigt och med chipmusik i bakgrunden. Men visst förväntar jag mig mer av ett spel som trots allt varit under utveckling i fem år - och som börjat om från noll flera gånger. Ju mer jag kommer Gomez in på livet desto tydligare blir det också att det är något större i görningen.

FEZ spelar an på alla plattformsspel jag har i ryggen. Det lånar hejvilt från de där Nintendo-klassikerna som tog timmar och åter timmar av mitt liv. Men helheten är definitivt större än summan av bitarna, för de gamla titlarna finns egentligen bara där som en fond för FEZ att jobba mot. Det är också denna fond som gör instruktioner överflödiga.

"Det finns bara ett betyg ett sådant spel kan få."

Tiden går fort i Fez

Så fort jag kommer till en ny plats i det mycket öppna spelet vet jag nämligen vilka grundförutsättningarna är. Om det finns plattformar som snurrar måste jag hoppa snabbt, om det finns bomber måste jag kasta dem innan de sprängs och om det finns stegar ska de klättras på. Ingen behöver tala om detta för mig så därför finns det gott om tid att fokusera på allt det andra; själva spelet.

Gomez har inga fiender. Du kommer att se ekorrar, kaniner och en överraskande mängd ugglor men de är inte där för att skada dig. FEZ är därför något av det mest förlåtande jag spelat. Om jag faller av klippan återuppstår jag bara där jag stod sist. Ingen vill mig ont och jag behöver inte hoppa på någon sköldpaddas huvud för att nå mitt mål.

Istället är det just mig själv jag slåss mot - FEZ är nämligen fullt av gåtor och pussel. Och då menar jag verkligen fullt; de tavlor, runor och stenar jag först trodde var utsmyckning visar sig snart innehålla tillräckligt med koder för att få Dan Browns huvud att snurra.

Det finns pussel i FEZ jag inte för mitt liv kan förstå. Jag har gått därifrån, sovit på saken, spelat igenom hela spelet, gått tillbaka - och fortfarande kan jag inte förstå vad jag ska göra för att få den gyllene kub jag letar efter. Det finns situationer jag förmodligen aldrig kommer att klara ut på egen hand, men känslan av att knäcka en av de sinnrikt utformade prövningarna väger med råge upp all förlorad sömn.

Därför har jag njutit av varje sekund med Gomez. Jag följde med honom ända in i det bitterljuva slutet bara för att så fort eftertexterna slutat rulla starta om spelet igen.

Men vet du vad? När du spelar om det igen får Gomez nya magiska krafter - och då finns det ännu fler hemligheter att hitta. Det finns bara ett betyg ett sådant spel kan få.

10 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: FEZ Simon Campanello - What a handsome Fez! - Nej, det var jag... 2013-05-01T16:27:00+02:00 10 10

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!