Eurogamer.se

Recension: Rhythm Thief and the Emperor's Treasure

Musik skall byggas utav spelglädje

Mitt Nintendo 3DS har samlat damm ett tag. Ett bra tag, faktiskt. Dels beror det på att inga spel har fångat mitt intresse, dels på att min tid har gått åt till min PlayStation Vita eller mina stationära konsoler som har varit betydligt mer lockande. Det var nästan så att jag gick i tankar på att sälja maskinen när en uppenbarelse damp ner i brevlådan.

Denna uppenbarelse har namnet Rhythm Thief & the Emperor's Treasure, och skulle snart ge mig ny kärlek för min blågröna lilla maskin.

Rhythm Thief kanske låter som ett musikspel, men det är bara till hälften sant. Det är förvisso fullproppat med musikaliska minispel, men det utgör bara en del av vad spelet har att erbjuda. Resten av tiden går åt att utforska gatorna i Paris, där spelets handling äger rum, för att jaga olika läten, hjälpa människor och mycket annat.

Jag blev först förvånad över hur mycket fokus som lades på dessa element och hur lång tid det tog innan jag faktiskt fick testa på ett rytmbaserat pussel. Men det dröjde inte länge innan jag var helt fast i berättelsen och fick känslan av "bara en liten stund till", som jag inte känt av på flera år.

"Rhythm Thief kanske låter som ett musikspel, men det är bara till hälften sant."

Rhythm Thief & the Emperor's Treasure - Lanseringstrailern

I Rhythm Thief & the Emperor's Treasure kontrollerar du Raphael, en ung man som tillsammans med sin trofaste hund Fondue söker efter hemligheten bakom hans fars försvinnande flera år tidigare. Då många ledtrådar i detta mysterium bland annat finns inlåsta i Louvren kan Raphael inte bara kliva in och hämta dem, så därför smyger han runt på Paris gator under sitt alter ego, mästertjuven Phantom R.

Spåren leder snart hundratals år tillbaka i tiden till självaste kejsare Napoleon, och Raphael blir indragen i något större än han någonsin kunnat förvänta sig. Tillsammans med den föräldralösa flickan Marie måste de två arbeta tillsammans för att hitta Raphaels far och samtidigt undvika den ihärdige polisen Vergier och den minst lika outtröttliga privatdetektiven Charlie.

Vid första anblick kan det verka som en fånig historia, men den är i själva verket långt ifrån. Faktum är att jag anser att handlingen är ett av spelets allra starkaste kort, tillsammans med de underbara filmsekvenserna som dyker upp då och då för att förstärka handlingen.

Presentationen är överlag oklanderlig, även om det är lite synd att karaktärerna bara har röster under filmsekvenserna. Övrig tid presenteras deras dialog i form av text och stillbilder på karaktärerna, på samma sätt som i spelen om Professor Layton.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!