Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Speedball 2: Brutal Deluxe (A500, 1990)
Dator- och tv-spel med futuristiska bollsporter finns det kanske inte så många av som man vid första tanken kan tro, och om vi dessutom enbart fokuserar på de som faktiskt är spelbara blir de ännu färre.
Någon kanske minns Hypa-Ball och Rocket Ball till Commodore 64. Andra minns eventuellt Projectyle och Speedball till Amiga 500.
Men även om Speedball var ett stort fall framåt var det inte förrän uppföljaren Speedball 2: Brutal Deluxe dök upp som genren toppade. Och detta är även en av anledningarna till att spelet fått se sin egen återuppståndelse även till moderna format.
Ice cream! Ice cream!
Speedball är en slags hårdhänt handboll i rustning och det går helt enkelt ut på att tackla ner motståndare och slunga en metalltrasa i mål. Ska vi vara ärliga gick det mesta ut på att oskadliggöra motståndarens stjärnspelare, men det är å andra sidan en beprövad metod även i dagens NHL-hockey.
Speedball-serien är signerad Bitmap Brothers, vilka får sägas vara en av decennieskiftets mer ansedda utvecklargrupper och som kom så nära rockstjärnestatus det gick att komma som spelutvecklare på den tiden.
Musik och ljud sattes ihop av David Whittaker, som Robert redan nämnt i en av sina Retrokalkoner, och mest känt är den försäljarröst som under matchernas gång då och då lockar publiken med sitt "Ice cream! Ice cream!", vilket också blivit spelets signum.
Om du alltså gått och undrat över alla glassreferenser.
Veckans Retrokalkon: Run the Gauntlet (A500, 1989)
Ett annat slags sportevent som började titta fram mellan Tipsextra-sändningarna i Svea rike på den tiden var knassporter som gick ut på fart och risken att bli allvarligt skadad.
Det blev aldrig så tufft som någon hoppades på.
Wipeout och andra tv-program hade ännu inte kommit till Sverige, men i bland annat Storbritannien körde de stenhårt med tv-showen Run the Gauntlet, i vilken lag från olika delar av västvärlden tävlade i actionfyllda grenar som ofta involverade stora och tunga fordon.
Som spel försvann all action, och frågan är om inte Amiga-versionen ändå var sämst. Maskinen hade vid det här laget ett par år på nacken men det märktes varken på spelkänslan eller grafiken.
Misstag som att du stöter i osynliga hinder när du försöker ta en kurva extra snävt var vanliga. Ljudet är enformigt och grenarna för få för att spelet skulle vara - och som vanligt i spel som bara består av tidsfokuserade lopp är det trist att stöta på patrull redan vid första kurvan eller hindret om inte spelmekaniken gör det möjligt för dig att komma i kapp.
Sen fanns det säkert de barn som önskade sig Gauntlet II i julklapp och fick det här skräpet istället. Jag kan bara beklaga sorgen.
