Recension: Bloodforge

En blodig och blödig blodsmedja

Karbonkopior är fascinerande.

Ta till att börja med den stånkande och stönande Kratos ur leken och ersätt honom med den pälsbeklädda hämnaren Crom. Byt sedan ut den grekiska mytologin mot den keltiska och där har du utgångspunkten. Det är svårt att inte se likheterna mellan God of War och Bloodforge.

Kopior är förstås inte alltid av ondo. Att sno åt sig ett befintligt koncept kan faktiskt bli bra, så länge det görs på rätt sätt. Det är inte så konstigt egentligen att bygga vidare på en spelidé som bevisligen fungerar och lockar en stor publik. Därför är det på sätt och vis naturligt att Xbox 360 får sitt eget svar på krystande Kratos - men klarar Bloodforge av att förvalta spelupplägget det lagt beslag på?

"I ett spel som går ut på att försöka ge ett gäng pälsklädda busar stryk innan de hugger mig i bitar är jag inte intresserad av att se om en filmsekvens varje gång jag dör."

Vid första anblicken är allt frid och fröjd. Den mörka och, föga förvånande, blodiga världen är riktigt trevlig för ögat. Huvudpersonen Crom letar efter guden som mördat hans familj och måste på vägen kämpa sig genom en rad av dennes underhuggare. Själva färden är, bokstavligt talat, en enda lång korridor som leder genom diverse skrämmande landskap. Det är kanske naturligt när huvudpersonens öde verkar spikat och klart redan från första rutan, men här är alla spår av valfrihet som bortblåst. Det är ett genomgående tema. Vapen, färdigheter och fiender. Allt du stöter på är mer eller mindre samma skrot och korn fast med olika utseende.

Med det sagt är spelets huvudfokus, striderna, i egentlig mening inte dåliga. Spelstilen är hyperaggressiv och det finns över huvud taget ingen försvarsknapp. Att anfall är bästa försvar är en devis Crom håller kär och det gäller ständigt att slå, slå och slå. Något som faktiskt kan vara riktigt kul, åtminstone de första gångerna.

Ny film från Bloodforge till XBLA

För att variera upplevelsen en smula finns, som tidigare nämnt, en mängd specialattacker. Genom att kombinera olika knapptryckningar och sidosteg kan du genomföra fantastiska attackanimationer som, i ärlighetens namn, inte tillför spelet något alls. Där har vi ett problem. Samma sak när nya vapen dyker upp och när Crom lär sig nya färdigheter. Oavsett hur mycket som blir upplåst är striderna i spelets slutminuter i princip identiska med allra första gången du får svärdet i handen.

Tyvärr är bristen på omväxling inte det största problemet. Kameran, som är ack så viktig i den här typen av spel, begår oförlåtliga misstag. Den fastnar i marken, i träden och visar plötsligt bara Croms framsida. En annan kardinalsynd är att videosekvenser inte går att skippa. I ett spel som går ut på att försöka ge ett gäng pälsklädda busar stryk innan de hugger mig i bitar är jag inte intresserad av att se om en filmsekvens varje gång jag dör. Eller något så löjligt som att Crom alltid byter tillbaka till sitt ursprungsvapen när han gör vissa attacker - oavsett vilket han egentligen håller i handen.

Totalt sett har kampanjen i Bloodforge potential, men de många kraschlandningarna gör att den korta resan i det stora hela känns långtråkig. För att komplettera den finns ett överlevnadsläge där du ska försöka ta dig igenom vågor av fiender. Ungefär precis som kampanjen. Här kan du också utmana andra spelare på att försöka slå dina rekord, vilket väl är ett slags substitut för ett flerspelarläge.

När sluttexterna rullar är det ändå mest besvikelse jag känner. Under några korta ögonblick i början av berättelsen trodde jag att Crom skulle kunna vara ett försvarbart substitut för Kratos. I jämförelse är han som en Adidas-tröja med upp och nedvänt märke; billig, men också felsydd och benägen att gå sönder i redan i första tvätten. Frågan är varför ett spel med så många feltänk ens fått lämna ritbordet.

3 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Bloodforge Simon Campanello En blodig och blödig blodsmedja 2012-05-09T10:00:00+02:00 3 10

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!