Recension: Sniper Elite V2

Eurogamer Sverige recenserar Rebellions Sniper Elite V2 till PC, PlayStation 3, PC och Xbox 360.

Berlin våren 1945 är en bra plats för ett krypskyttespel att utspela sig på. Medan striden rasar för fullt mellan de sovjetiska styrkorna och den allt mer pressade tyska armén tar du rollen som en ensam amerikan bakom fiendens linjer. Målet är att förhindra att ryssarna lägger beslag på tyska vetenskapsmän och det finns bara ett sätt att göra det på - ta kål på allt och alla i din väg.

Först ska vi få den biten ur vägen, Sniper Elite V2 är ingen ultrarealistisk simulering av långdistanskrig. Det är här är Rambo 4 med ett Springfield-gevär. De flesta situationer går enkelt att lösa med gammalt hederligt ultravåld. Belöningen när du lyckas ta någon av daga är i regel en snygg och kort filmsekvens. Du får se din motståndare i genomskärning och kan iaktta kulans bana och vilka organ som hamras i småbitar på vägen. Skallben och kroppsvätska lämnar kroppen i ultrarapid, sen är det bara att mata i en ny kula och upprepa proceduren.

"Sniper Elite V2 är ingen ultrarealistisk simulering av långdistanskrig. Det är här är Rambo 4 med ett Springfield-gevär."

Den lilla eftergift åt realismen är en ballistikmotor som tvingar till eftertanke. Det innebär att skottet måste vägas mot avstånd och målets rörelseriktning. Ju högre svårighetsgrad du väljer, desto mindre hjälp med siktet får du av spelet.

Men till syvende och sist är det ändå ett actionspel vi pratar om här. De flesta moderna skjutare har redan delar som liknar Sniper Elite - banor där du ska ta dig fram diskret som prickskytt. Här blir förstås just det momentet i fokus och utvecklaren Rebellion kan därför ta ut svängarna och anpassa hela spelet till att optimera upplevelsen av att titta genom ett kikarsikte. Det märks också att det är här krutet har lagts.

Dags att döda Hitler!

Du styr din amerikanske soldat från ett tredjepersonsperspektiv, men när det är dags att plocka fram prickskyttegeväret är det förstapersonsvy som gäller. Att luta sig fram bakom en mur, sikta, hålla andan tills träffbilden är perfekt och sedan trycka av är själva kärnan i spelet. Och det levererar verkligen, om och om igen. Fastän nästan alla möten med fienden utspelar sig på ungefär samma sätt och likartade, blodiga filmsekvenser visas gång på gång är det värt besväret. Mekaniken är verkligen genomarbetad och jag tycker att Rebellion visar att det kan vara värt låta en hel titel kretsa kring vad som annars är ett spelmoment i mängden.

Tyvärr levererar studion inte lika väl när det gäller spelets andra moment - smygandet. För att kunna tunna ut leden så mycket det bara går innan din position blivit röjd gäller det att ta det piano. Eftersom ljuddämpare på högkalibriga gevär inte var på modet under andra världskriget gäller det att dölja ljudet på olika vis. Oftast handlar det om att tajma skotten med artillerield, klämtande kyrkklockor och annat högljutt. Det fungerar för det mesta smärtfritt.

Värre är det med det rena krypandet och smygandet. Jag kan köpa att det antagligen inte är speciellt lätt att ta sig in i en armébas obemärkt, men när en spelskapare gör en poäng av att du ska försöka känns det trist att det verkar omöjligt. Det är väldigt oförutsägbart när fienden kan upptäcka dig och självaste Sam Fischer från Splinter Cell hade nog skakat på huvudet och gått därifrån. Nej, de flesta sådana situationer slutar oftast med att Rambo får komma ut igen. Det är nästan alltid lättare att bara meja ned motståndarna till sista man än att försöka ta sig i kringelkrokar kring vaktposter. Frågan är om det ens går att genomföra.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!