Recension: Starhawk

Stjärnhöken är lös!

Det började med att människan fann den kraftfulla Rift-energin; "blått guld" visade sig vara en energikälla vida överlägsen allt vi stött på tidigare.

Men det förändrade inte bara energiindustrin, utan olyckliga arbetare påverkades av energin och förvandlades till blodtörstiga monster. De två bröderna Elliot och Logan försvarade sin inmutade mark mot mutanterna (kunde de inte bara muta mutanterna med inmutningen? /red.anm.) när de båda drabbades.

Elliot fick hjälp av prospektören Cutter att kontrollera metamorfosen på mekanisk väg med en artificiell ryggrad, medan Logan försvann bort i rymdens mörker. Nu är Elliot och Cutter tillbaka där olyckan inträffade för att hjälpa gruvarbetarna mot en ny våg av muterade Rift-junkies, ledda av den fruktade Outlaw.

Precis som alla hastigt påklistrade online-lägen i spel uppenbart designade för en spelare blir ramhandlingen till ett renodlat flerspelarverk bara en axelryckning. Som stor anhängare av Joss Whedons Firefly gillar jag blandningen av westernromantik och science-fiction, men i PS3-exklusiva Starhawk används det bara som yta.

"Röstskådespeleriet är det enda som är mer än bara godkänt."

Starhawk - lanseringstrailer

Historien skulle lika gärna kunna ha utspelat sig på en isplanet, på en kal rymdstation eller i frodiga djungler. Den relativt ålderdomliga grafiken går i rödbruna jordtoner, kontrasterad av framtidens neonfärger med Rift-energins turkosa som främsta inslag. Ljudet är funktionsdugligt men ibland tappar de egna vapnen volym under längre spelsessioner.

Berättelsen om två bröder på olika sidor om konflikten går helt på räls och manuset lyckas få full pott på klichéskyttebanan. Snällt tolkat är det hela en analogi över hur hårt arbetande nybyggare och spirituella urinnevånare kämpar om begränsade resurser. Men lika lätt går det att se en konflikt mellan girig industrialism och religiösa fanatiker. Sympatin för spelets dramatik uteblir oavsett vilken tolkning jag föredrar.

Mellansekvenser i tecknad stil á la Mirrors Edge skapar inte heller något extra intresse. Röstskådespeleriet är det enda som är mer än bara godkänt.

Men det är som sagt inte för historien vi ska spela kampanjdelen. Nej, här gäller det att lära sig de kontroller som sedan ska användas mot mänskligt motstånd. Detta tar fyra till fem timmar och är relativt smärtfritt utan märkbara toppar eller dalar. Det finns även en möjlighet att spela mot vågor av datorstyrda fiender på delad skärm.

Samarbetsläget är underhållande men det är inte därför vi är här.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!