Veckans Retrokanon är en återkommande veckoföljetong (dock försenad till fredag denna gång /red.anm.) här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Leisure Suit Larry in the Land of the Lounge Lizards (A500, PC - 1987)
Året var väl 1988 och jag gick i femte eller sjätte klass. Det var då som min kompis berättade att han hade hittat ett nytt spel på sin pappas dator, ett spel som innehöll massvis med "vuxna saker". Hur han kände till det vet jag inte, men jag antar att hans obetänksamme fader visat det för honom. Spelet hette Leisure Suit Larry in the Land of the Lounge Lizards (eller bara Larry som vi kallade det) och handlade om den evige förloraren Larry Laffer i staden Lost Wages.
Larry står utanför baren Lefty's och väntar på att livet ska börja.
Larry ville hitta kärleken, och trodde att han kunde göra det på barer, bordeller och bakgator. Huvudingredienserna var sex och självironisk humor, och som den enda personen i den tolvåriga kompiskretsen som faktiskt kunde engelska var det jag som fick styra hans framfart med piltangenterna och ge honom textbaserade kommandon.
"Open door", "Look at girl", "Use condom". Aj aj aj, det kunde bara sluta illa.
Dessa val, och att ständigt mötas av spelets oförstående svar "How can you do that?" när jag skrev något fel, ledde till många eftermiddagar där vi febrilt försökte ta oss förbi de många hindren som stod i vägen mellan Larry och kärleken. Men det gick faktiskt inte så bra, och en dag fick min kompis pappa nog (eller insåg vad han låtit oss göra) och satte ett lösenord på datorn.
Det var faktiskt inte förrän flera år senare, när jag fått min Amiga 500, som jag lyckades klara spelet. Då hade lite av tjusningen försvinnit, men Larry är fortfarande en av de starkaste spelupplevelserna jag haft.
Och nu, efter 25 år och en handfull mer eller mindre bra uppföljare, kommer snart en nyversion av spelet till de flesta plattformar, iOS inkluderat. Vi får se om dagens tolvåringar kommer att ta till Larrys äventyr på samma sätt som då. Förmodligen inte, för den smått besynnerliga kvinnosynen och världsbilden från då har faktiskt inte åldrats särskilt väl.
Men oavsett vilket gav Larry mig en inblick i en vuxnare värld, och lösenordsfrasen "Ken Sent Me" kommer alltid att vara ett uttryck jag bär med mig.
Veckans Retrokalkon: The Adventures of Willy Beamish (Amiga 500, 1991)
Vi tar ett steg bort från det småsorgliga vuxenlivet och ikläder oss rollen som den nioårige Willy Beamish, en busig ungjävel som ständigt hamnar i trubbel och vars största dröm är att vinna Nintari-mästerskapen i tv-spel.
Finalen i Nintari-tävlingen. Så här långt kom jag aldrig.
Spelet, som liksom Leisure Suit Larry också släpptes av Sierra, kretsade kring den unge Willys vardag, där han skulle jonglera med skola, fritid och livet med familjen. Grafiken var otroligt snygg för sin tid, och senare versioner till bland annat PC innehåll såväl tal som snygga animationer. Berättelsen bjöd på en del kluriga valmöjligheter, och roliga lösningar på de olika problemen som framställdes.
Tyvärr var inte Amiga-versionen någon större hit. Spelets tolv disketter behövdes ständigt bytas, och det tog alldeles för lång tid att göra minsta lilla handling. Spelet laddade hela tiden, och det hjälpte föga att installera spelet på en hårddisk.
Resultatet blev att det knappt gick att ta sig vidare, och minsta lilla misstag ledde till att du fick ladda om spelet, försöka igen och bara slösa bort din dyrbara speltid.
Och det hade nog inte ens den nioårige Beamish stått ut med, så varför skulle jag det?
