Eurogamer.se

Recension: Diablo III

Alla onda ting är tre

Tidigare i min karriär var uppsvällda lik i mörka kloaker något jag höll mig undan ifrån men som nykläckt demonjägare är dessa numera en källa till rikedom samt exotiska och magiska föremål.

Hur denna övermogna kropp lyckats innehålla 105 guldmynt och ett gigantiskt tvåhandssvärd är kanske det mest magiska i hela situationen. Men jag hinner inte reflektera speciellt mycket över detta, då nästa våg av monster spränger sig igenom den murkna dörren på andra sidan rummet.

Blizzard har lyckats med bedriften att enbart genom sina tre största varumärken - StarCraft, Warcraft och Diablo - hålla en stor del av spelvärlden på tårna under nästan två decennier. För elva år sedan gav de ut den senaste iterationen av Diablo genom Lord of Destruction - expansionen till Diablo II - och har under denna långa tid lyckats behålla en stor skara aktivt spelande fans. Många är de som väntat på Diablo III.

Jag kanske inte egentligen är världens största konnässör av Diablo men tjusningen över "phat loot" - att alltid kunna ha chansen att få ut den där lilla extra delen av din ensemble - är dock något jag absolut kan ta till mig. Detta är något som inte har förändrats över åren och minsta lilla fiende kan ge ifrån sig något spännande i form av ett vapen, rustningsdel eller kanske en amulett. Passar inte det enskilda föremålet just dig finns det säkert någon på denna planet som suktar efter den, men jag kommer till det lite senare.

"Avsett vilken karaktär du väljer att spela med kommer du få en åktur i högsta fart."

Öppningssekvensen i Diablo III

Under flera årtionden har Sanctuary - världen i vilken Diablo-serien utspelar sig - terroriserats av helvetets herrar, men var gång har de slagits tillbaka en handfull tappra hjältar. Men skam den som ger sig och ytterligare två elaka rackare har gett sig i kast med att sätta i världen brand. Turligt nog råkar Du finnas i närheten och är dessutom villig att utföra lite arbete med risktillägg.

Konceptet i Diablo III följer sina föregångare väl; slakta ondskans makter på löpande band är dagens smak. Som en av fem klasser - häxdoktorn, barbaren, demonjägaren, magikern och munken - gäller det att samla på sig guld, vapen och annat krimskrams i obscent stora mängder för att kunna stå emot de allt mer enträgna fienderna.

Med det i bakhuvudet är det inte ett överdrivet chockerande uttalande jag gör när jag meddelar att bakgrundshistorien i sig inte är särskilt mycket att hänga i granen, och diverse inarbetade fantasyklyschor levereras i spridda skurar. Trogna följeslagare av serien kommer dock att stöta på flera gamla kompisar, vilka gör sitt bästa för att knyta samman de tre spelen.

Men misströsta inte, för när det kommer till att ränna runt och ta livet av demoniska horder levererar Diablo III med råge. Varje klass har sin egen spelstil från mer rättframt bankande med barbaren via den mer raffinerade demonjägarens avståndsvapen - till häxdoktorns förkärlek till zombiehundar och krukor med spindlar.

Avsett vilken karaktär du väljer att spela med kommer du få en åktur i högsta fart. Men det finns en del nya designval som inte faller riktigt på plats.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!