Recension: Resistance: Burning Skies

Eurogamer Sverige recenserar PlayStation Vita-spelet Resistance: Burning Skies, skapat av Nihilistic Software.

För ett par veckor sedan fick jag chansen att förhandstesta Resistance: Burning Skies till PlayStation Vita. Spelet som skryter med att vara den första förstapersonsskjutaren till en bärbar konsol med dubbla analoga styrspakar. Jag var imponerad över de smidiga kontrollerna och den välgjorda grafiken, men beklagade mig över de påtvingade tryckkänsliga kontrollerna och ett par rejäla buggar. Nu när recensionskoden av Burning Skies har hamnat hos mig undrar jag vad som har hänt sedan sist och om utvecklaren Nihilistic Software förvaltat arvet efter Insomniac väl.

Brandmannen Tom Riley vet inte vad som väntar honom när han tillsammans med sina kollegor anländer i brandbil till en brinnande lagerlokal på Staten Island i New York. Efter att ha kämpat sig genom lågorna likt Kurt Russell i filmen Eldstorm märker Riley att allt inte står rätt till, då groteska varelser som verkar komma från rymden plötsligt dyker upp och anfaller honom. Men som den helamerikanske hjälte som han är vägrar Riley att lägga sig ner och dö, utan tar upp kampen med de invaderande Chimera-varelserna.

"Tyvärr envisas spelet med att tvinga mig att använda de tryckkänsliga ytorna i tid och otid för struntsaker."

Detta leder honom till en resa som tar honom genom sex nivåer runt omkring New York i ett försök att rädda sin familj och så många andra människor han kan. Med sig på sin äventyr har han Ellie Martinez, en av de Minute Men som förberett sig på Chimeras invasion och som gör allt de kan för att stoppa hotet.

Sedan slutar jag bry mig om handlingen i Resistance: Burning Skies. Det utvecklas till en kamp om speciella kuber, kallade Grey Tech, som kan användas för att uppgradera vapen och liknande, men det hela blir snabbt ointressant på grund av det taskigt skrivna manuset och de otroligt endimensionella karaktärerna. Tom Riley visar lika många karaktärsdrag som en tandborste, förutom att alltid vilja göra det rätta, trots att kanske sätter hans nära och kära i fara. Efter att ha fått stifta bekantskap med den riktigt intressante och framförallt mänsklige Joe Capelli i Resistance 3 känns detta tyvärr som ett rejält steg bakåt.

Berättelsen

Som tur var är handlingen sällan det viktigaste i en förstapersonsskjutare, medan spelkänslan är det som verkligen räknas. I förhandstestet skrev jag som sagt att kontrollen fungerade riktigt bra och det har inte ändrats till slutversionen. Det känns precis som vilken skjutare som helst till stationär konsol, och jag rör mig snabbt och smidigt genom spelets nivåer. Tyvärr envisas spelet med att tvinga mig att använda de tryckkänsliga ytorna i tid och otid för struntsaker.

Jag måste "dubbelklicka" på baksidan av maskinen för att springa, jag måste trycka på skärmen för att öppna dörrar, kasta handgranater och använda vapnens sekundära funktioner. Det blir lite för mycket och jag tröttnar på dessa funktioner ganska snabbt, även om jag förstår att Nihilistic Software tvingats ta till dessa metoder för att kompensera för avsaknaden av två axelknappar på Vitan.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!