Recension: Sonic 4: Episode 2

Med alla taggar utåt

Det har snart gått två år sedan den blå igelkotten med spring i benen gjorde storstilad återkomst i två dimensioner med plattformsspelet Sonic 4: Episode 1. Titeln som på samma sätt som Mega Man 9 skulle kittla våra nostalginerver och vara en direkt uppföljare på de klassiska MegaDrive-spelen - som om vår taggige väns snedsteg och stukningar i 3D-äventyr till diverse format aldrig inträffat.

Jag gillade det skarpt, och ser det som det första riktiga Sonic-spelet sedan 1994, då Sonic & Knuckles släpptes. Möjligtvis finns något undantag till Nintendo DS i och med Sonic Rush, men det var långt ifrån en lika storstilad återkomst som Sonic 4.

När vi efter ett långt uppehåll till sist får ta del av Sonic 4: Episode 2 är det mesta intakt. Spelets starkaste sidor är desamma som tidigare, vilket bland annat innebär en välbalanserad nivådesign som blandar plattformshoppande i hisnande hastighet med lite långsammare pusselelement. En smart kontroll gör att Sonic bland annat kan göra målsökande hopp för att ta sig fram snabbare längs hinder och fiender.

"Att den blå igelkotten en gång i tiden var nästan lika stor som Mario märks verkligen inte."

Färsk Sonic the Hedgehog 4: Episode 2-trailer

Även del två är ett ganska kort äventyr, men omspelningsvärdet är fortfarande på topp - mycket tack vare topplistorna där vi kan posta våra snabbaste tider på de öppna banorna. För samlaren finns det dolda specialringar gömda lite varstans och de kräver oftast några omspelningar för att hittas. När du lyckats samla på dig samtliga kaossmaragder från det Sonic 2-osande minispelet är det riktigt kul att spela om hela äventyret som Super Sonic.

Största skillnaden från föregångaren är introduktionen av Tails, eller Miles Prower som han egentligen heter - ni vet den tvåsvansade räven som kan flyga genom att snurra med sina svansar likt rotorbladen på en helikopter. Denna sidekick inför en hel del nya spelmekaniska element, och när du springer fram längs banorna kan du nu när som helst med hjälp av ett simpelt knapptryck få hjälp av Tails.

Exempelvis kan han bistå dig att flyga kortare sträckor över stup, simma genom knepiga passager eller rulla ihop er till en gigantisk boll som far fram med enorm hastighet och mosar allt i dess väg.

Tails återkomst öppnar även upp möjligheten för samarbete mellan dig och en vän, antingen hemma i samma soffa eller i varsin fåtölj via nätet. Tyvärr beter sig flerspelarläget ungefär som på 16-bitarstiden; båda spelarna måste synas på skärmen samtidigt för att kunna styra sina karaktärer. När Sonic springer iväg från Tails tappar med andra ord spelare två helt kontrollen över sin karaktär i några sekunder, och om inte båda ligger på en väldigt jämn nivå får den ena i stort sett agera passagerare i nittio procent av spelet, vilket är synd. Skillnaden från 90-talet är att om Tails är den som springer först är det Sonic som försvinner från skärmen.

Utseendemässigt flörtar spelet fortfarande med klassiska miljöer från de tidigare Sonic-spelen, fast i vacker pastellfärgad 3D-grafik. Ljudmässigt har dock inte lika mycket hänt; flera av ljudeffekterna är hämtade direkt från originalspelen och den repetitiva musiken kan bli ganska jobbig. Ingen av melodierna kommer i närheten av motsvarigheterna i exempelvis Sonic 3, vilket märks tydligt när jag i min andra genomspelning helst stänger av musiken helt.

Allra sämst låter musiken i bosstriderna, som passande nog också är den absolut sämsta delen av hela paketet. Striderna är långsamma och jag tvingas gång på gång se på tidskrävande förvandlingar av bossarna som inte går att trycka sig förbi. Striderna kräver sällan någon form av strategi och den största utmaningen är att stå ut hela vägen då de oftast kräver alldeles för många träffar innan de dör.

Det är synd att Sonic 4: Episode 2 misslyckas på en del punkter och överlag når spelet inte riktigt upp till samma nivå som Episode 1. Ändå har jag så pass kul med titeln att jag gärna spelar om de roligaste banorna flera gånger om.

Gillade du Sonic när det begav sig och uppskattade Episode 1 tycker jag absolut att du ska kolla in Sonic 4: Episode 2. Men att den blå igelkotten en gång i tiden var nästan lika stor som Mario märks verkligen inte, och hur snabbt vår igelkott än tar sig fram har tiden sprungit ifrån honom för länge sedan.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Sonic 4: Episode 2 Kristoffer Nyrén Med alla taggar utåt 2012-06-01T12:00:00+02:00 6 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!