Recension: Game of Thrones

Jag blir hellre jagad av skräckvargar

George R.R. Martin har lyckats med något unikt. Han fått mig genuint intresserad av fantasy.

Jag läste aldrig klart Harry Potter-serien, jag tyckte Sagan om Ringen-böckerna var långtråkiga och jag fastnade aldrig för Skyrim. Men plötsligt dök TV-serien Game of Thrones upp och allt förändrades. Jag njöt av varje ögonblick av första säsongen och började därefter läsa böckerna och fann mig helt förtrollad av den kalla och hårda värld som Martin målade upp framför mig.

I mina ögon kompletterade TV-serien och böckerna varandra och kanske skulle ett spel kunna erbjuda ytterligare fördjupning i mytologin kring kontinenten Westeros och kampen om Järntronen.

Nu sitter jag här, med ett antal timmar av rollspelet Game of Thrones i bagaget, och undrar hur det kunde gå så fel.

I spelets inledning möts jag av en bekant röst; Lord Varys (spelad av Conleth Hill, som även gör rollen i TV-serien) agerar berättare under mina äventyr och det känns tryggt att utvecklarna Cyanide fått med skådespelare från serien. Snart ser jag ännu ett bekant ansikte, James Cosmo som gestaltar Lord Commander Jeor Mormont, befälhavare över Nattens väktare (Night's Watch) - ytterligare ett tecken på utvecklarnas respekt för källmaterialet.

"Spelmekaniskt sett är Game of Thrones en återgång till rollspel av den gamla skolan."

Exklusiv trailer från Game of Thrones skrider in

Spelet utspelas parallellt med handlingen i första boken och första säsongen av serien, men istället för att gå den lätta vägen och bara skildra händelserna har Cyanide varit originella nog att skapa sin egen handling, som faktiskt är riktigt intressant. Jag kontrollerar två karaktärer under resans gång; först möter jag Mors Westford, en veteran vid Nattens väktare, och sedan får jag kontrollera Alester Sarwyck, en röd präst från R'hllor som återvänder till sin hemstad efter 15 års frånvaro. Handlingen väver skickligt ihop de två historierna och lyckas även beröra vid ett par händelser från boken och serien.

Handlingen lyckas även väldigt bra med att blanda lika delar av traditionell fantasy och de politiska intriger som genomsyrar Martins verk och jag finner mig snabbt nyfiken på vad som ska hända härnäst.

Tyvärr levereras det hela med hjälp av uruselt röstskådespeleri från samtliga inblandade, med undantag för Hill och Cosmo som gör stabila insatser. Det hela blir inte bättre av att grafiken är rent ut sagt fruktansvärd; texturer är sorgligt lågupplösta och karaktärerna ser ut som om de vore sprungna ur förra generationens konsoler. Jag drabbas dessutom av fler buggtillfällen än på en dansbandskonsert och känner hur den inledande positiva känslan rinner ur mig i samma hastighet som Tyrion Lannister häller i sig vin.

Spelmekaniskt sett är Game of Thrones en återgång till rollspel av den gamla skolan. Allting handlar nämligen om statistik, erfarenhetspoäng och om att uppgradera din karaktär så mycket som möjligt. Faktum är att jag först tvingas genomlida en lång och framförallt långsam filmsekvens med ett fåtal dialogval innan jag skickas genom en mängd menyer från vilka klass ska väljas, erfarenhetspoäng fördelas och stridssystem förklaras.

Jag är nästan uttråkad innan jag ens fått chansen att testa på själva spelandet.

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!