Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Kickstart 2 (C64, 1987)
Tycker du att Trials är det hetaste som finns i spelvärlden? Då ska du vrida tillbaka klockan 25 år och kolla in Kickstart 2 från Mastertronic.
Likheterna är faktiskt ganska slående. Det gällde att ta sig fram på sin motorcykel genom de olika banorna, göra hopp och undvika diverse hinder. Det krävde en hel del meckande och finlir, men efter ett tag gick det finfint att manövrera sig över staket och hoppa omkring i rasande fart.
Ja, det kändes som att det gick så fort i alla fall.
Men de två bästa sakerna med Kickstart 2 var dels att två personer kunde spela samtidigt på delad skärm, och dels att man kunde skapa sina egna banor. Kompisgänget tillbringade hela kvällar med att skapa allt mer avancerade och svårmanövrerade banor som alla andra fick spela och betygsätta, och det var ett av våra största tidsfördriv under väldigt lång tid.
Fast nu är jag sugen på att spela lite Trials Evolution.
Veckans Retrokalkon: Shoot 'em Up Construction Kit (C64, 1987)
Det är väl lite som att svära i kyrkan att ha med något från Sensible Software i veckans retrokalkon, men det här får väl klassas som ett undantag.
Saken är den att SEUCK (som programmet även kallades) inte är ett renodlat spel, utan ett motor som kunde använas till att skapa skjutspel. Det gick att rita om grafiken, välja musik och göra småkorrigeringar så att spelet kändes som just ditt. Det lät ju lite som en dröm.
Problemet med Commodore 64-versionen var bara att det tog nästan oändligt lång tid att göra alla dessa ändringar, och de små anpassningarna som faktiskt gjordes var sällan särskilt spännande. Som bäst kunde du sitta i två dagar och få ett mediokert skjutspel där alla fiender såg lite småfula ut, och som bäst gick det att stava sitt eget namn med de anfallande fienderna (om man placerade ut dem i rätt ordning, såklart).
Amiga-versionen var aningen bättre, men inte ens här bjöds det på några stora framsteg. Och eftersom det faktiskt fanns roliga skjutspel där ute fick det faktiskt räcka med dem.
