Eurogamer.se

Recension: Lollipop Chainsaw

En klassisk Rome(r)o and Juliet?

Jag önskar att jag hade spelat några titlar av Suda 51 innan jag lade vantarna på Lollipop Chainsaw.

Shadows of the Damned står kvar oöppnat i hyllan och spel som Killer 7 och No More Heroes har inte ens kommit så långt som att finnas i min samling. Jag var helt enkelt ny och ovan vid Goichi Sudas påhitt innan det här - så icke längre.

Lollipop Chainsaw är nämligen en sjutimmarsresa (jag undviker aktivt siffran sex för att inte falla i taffliga ordlekar på titelns nivå) som är mestadels plump och barnsligt provocerande, men stundtals även genialisk.

Jag menar, du spelar en pippilottbeklädd hejaklacksledare och tillika zombiejägare som drar runt med sin ofrivilligt efterhängsne pojkväns huvud i kjollinningen - klädd i typ så mycket tyg som krävs för att inte bli arresterad.

Åh, och så har hon en gigantisk motorsåg som sprutar rosa hjärtan när den delar zombier på mitten. Det är med denna motorsåg som enda vapen du hackar, sågar och skjuter dig igenom en förhållandevis kort tredjepersonsresa, med avbrott som endast består av mellansekvenser du gärna klickar bort och onödigt många laddningsmoment du tyvärr måste stå ut med.

"Det synbart osmakliga upplägget till trots finns det finess och charm i Lollipop Chainsaw."

Lanseringstrailer för Lollipop Chainsaw

Jag ska vara ärlig; det synbart osmakliga upplägget till trots finns det finess och charm i Lollipop Chainsaw; åtminstone får vi se tillräckligt många fragment som är såpass välgjorda att de får mig att både skratta och ryckas med under den framrusande färden i Juliets, vilket är hjältetjejens namn, skepnad. Det här känns som Buffy the Vampire Slayers märkliga high school-värld med Duke Nukems framtvingat nakensjuka humor - med stänk av riktigt bra dialog och tajming. Och ibland inte alls.

Juliet och Nick är ihop - men en före detta elev, vars väl tilltagna gotharstil gjort honom till skolans hackkyckling, har lyckats öppna helvetets ruttnande värld och hämnas på sina belackare genom att kommendera ut ett antal zombiedemoner med varsin passande fetisch.

Inför detta hot kan Juliet inte längre dölja att hon är en zombiejägare. Det innebär att hon besitter magiska krafter och ett överdimensionerat vapen - i hennes fall en motorsåg - och har en egen sensei som tränar henne i monsterslakt, men är i övrigt lika barnsligt lillvuxen som vilken tonåring som helst. No offense, ungdomar.

När pojkvännen Nick blir biten av en zombie bestämmer sig Juliet för att avbryta förvandligen genom att såga huvudet från kroppen och på något slags mystiskt vis ändå låta honom leva - som ett bihang hängandes i hennes nästan obefintliga kjol. Det är mellan Nick och Juliet en löpande dialog utspelar sig, inte helt olik den i Prince of Persia mellan dig och Elika.

De fem lössläppta zombiedemonerna, eller demonzombierna om du så vill, agerar såklart bossar på de olika nivåerna och vi hittar bland dem så vitt skilda knäppgökar som en vikingahövding, en påtänd hippiedam och en discokung som ständigt pratar genom en Auto-Tune.

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!