Varje nivå du klarar av kan även spelas i ett rankingläge. Detta är ett läge i vilket du inte får dö, då är det hela över - och istället för att driva berättelsen vidare spelar du om poäng, på tid eller för att få så många mynt som möjligt. Sedan jämförs ditt resultat med andra online.
Låter det lite torftigt? Ja, det tycker jag också. Och i och med att samtliga moment finns med i hela nivån - även extramomenten i vilka du ska spela en slags zombiebasket, zombiebaseball eller köra skördetröska i ett vetefält fullt av odöda - kan det lätt bli lite långrandigt då en nivå ändå tar minst sin modiga halvtimme.
Här hade kortare utmaningar varit att föredra eftersom det finns en god möjlighet att jag faktiskt dör någonstans på vägen och då förlorar allt jag hittills samlat ihop - och får därmed inte någon ranking alls. Jag har inget problem med att spelare som dör inte får någon belöning, men för att få fler att vilja tävla med sig själv och andra vore kanske specialtillverkade nivåer för rankingläget att föredra?
Det här, mina vänner, är i stort sett Lollipop Chainsaw. Det finns lite ytterligare saker att samla på, som telefonsamtal, troféer och andra onödigheter, men den kvarhängande känslan är att spelet gör det svårt för mig att vilja återvända om en eller ett par veckor. Och den känslan är jag inte riktigt tillfreds med; visst vill vi ha kvar små anledningar att faktiskt komma tillbaka?
"Fräckhet är faktiskt inte automatiskt kul, det lärde oss om inte annat den senaste Duke Nukem-installationen."
Det märkliga med Lollipop Chainsaw är att det är riktigt roligt under flera stunder, de varar bara inte särskilt länge. Det finns underbara moment när Juliets familj presenterar sig, en samling 50-tals Americana-inspirerade galenpannor som försöker vara värsta vanliga familjen samtidigt som de kastas från bilar, formligen vadar i odödas blod och dagligen hugger huvudet av forna kamrater som fallit offer för zombie...ehm, -sjukan(?).
Eller när musiken samspelar sådär fint med arm- och bensågandet - som exempelvis till Toni Basils Hey Mickey (i Sverige förevigad av Carola) eller Lollipop med The Chordettes.
Andra sätt på vilket spelet lyckas roa är det medvetna samspelet mellan skräckpastisch och oskyldighet. Det sprutar hjärtan och regnbågar hit och dit och även om Juliets kroppsliga proportioner är bortom varje mänsklig rimlighet är hon aldrig själv särskilt grov i mun eller vulgärt "opassande", eller hur jag ska uttrycka mig.
Hennes omgivning är dock desto råare, och jag kan tycka att zombiernas ideliga vrålande av grova kvädesord av feminin karaktär är rentav störande, precis som en del andra meningslösa slapstickfasoner - exempelvis när hennes kåtbock till sensei faller och doppar näsan rakt ner i hennes klyfta. Två gånger om. Fräckhet är faktiskt inte automatiskt kul, det lärde oss om inte annat den senaste Duke Nukem-installationen.
Suda 51 är stjärnan i Lollipop Chainsaw
På det hela taget bidrar atmosfären och den höga farten till Lollipop Chainsaws fördel, men det låga omspelningsvärdet och den stundtals helt humorbefriade humorn släpar alltjämt efter som ett tungt ankare.
Så jag får tillstå att min korta period iklädd pom-poms och snurrande klinga varit en ganska angenäm sådan - även min korta bekantskap med Suda 51 inte gjort mig direkt klokare.
6 / 10
