Recension: Deponia

Ett modernt Monkey Island?

En stad nästan helt byggt av sopor eller en skinande stad som svävar i skyn?

Valet är inte svårt för den äventyrslystne slarvern Rufus. Han vill resa bort från sin stinkande hemstad Deponia till det utopiskt rena och vackra Elysium. En av hans rätt ogenomtänkta flyktplaner leder till att han oavsiktligt räddar flickan Goal från onda soldater. Och nu måste han hjälpa henne hem igen.

Det är lätt att dra direkta paralleller till LucasArts ännu obesegrade peka och klicka-äventyrsspel Monkey Island. Den klumpige och av storhetsvansinne drabbade hjälten, de knasiga karaktärerna, de humorkluriga pusslen och den ofta lakoniska kommunikationen med spelaren gör att pusselbitarna helt klart liknar varandra.

Men Rufus är dock inte på långa vägar lika dumcharmig som Monkey Islands Guybrush Treepwood. Istället är han mest bara osympatisk och dryg. Daedelus Entertainment försöker locka fram lite sympati för sin missförstådda hjälte, men varje gång finner jag mig snarare på omgivningens sida när Rufus börjar gnälla.

Deponia är inte heller lika fantasifullt tecknat eller skrivet som den karibiska övärld där pirater dricker grogg och duellerar med rimmande förolämpningar. Inte heller de ironiska blinkningarna väcker skratt på samma sätt här. Kanske är det för att humorn baseras för mycket på förklarande dialog och för lite på vad karaktärerna faktiskt gör.

Deponia - Trailer

Röstskådespelet har jag däremot inga invändningar mot, annat än att valet att låta vissa karaktärers röster skorra med ett metalliskt rundgångsljud fick mig att stänga av högtalarna för deras dialog. Konstnärlig frihet för att kunna berätta sin historia är jag helt för, men ibland tycker jag att man får väga in spelarens trumhinnor när man formar sin ljuddesign.

Daedelus har gjort sitt bästa för att hjälpa den ovane spelaren. Flera av de mer knepiga hindren går att hoppa över och det finns snabbknappar för den som inte orkar leta sig igenom hela bilden efter klickbara objekt. Båda de här två sakerna är något som hardcorepusslaren fnyser åt, men ogillar man hjälp går det att undvika dessa funktionerna helt.

Vissa tekniska smådetaljer, som att både textningen och dialogen på ett par ställen inte översatts från tyska, får mig att tro att spelet hastats ut för en engelskspråkig marknad.

Det tog mig lite mer än en arbetsdag av spelande för att plöja igenom Deponia. Vid ett tillfälle mot slutet av spelet fastnade jag för att spelet avvek från hur den tidigare presenterat navigeringen. Men när jag fattade att det gick att vandra i sidled i större utsträckning än tidigare så lade sig frustrationen snabbt.

Tyvärr måste jag såga spelets slut, som inte alls stämmer med spelets övergripande känsla. I ett mer engagerande spel hade det verkligen kunnat brinna till men nu orkade jag knappt med en axelryckning när eftertexterna rullade.

Det är kul att äventyrsspel av den här sorten har fått en minirenässans nu när nedladdningsbara spel blir allt vanligare, men Deponia visar med klar tydlighet att det fortfarande är långt kvar till de mästerverk som hade sin storhetsperiod under 1990-talet.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Deponia Anton Bjurvald Ett modernt Monkey Island? 2012-07-09T13:54:00+02:00 6 10

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!