Förhandstest: Tomb Raider

Lara Croft har gått igenom en hel del äventyr under sina 16 år i spelvärlden. Inte nog med att äventyren har skett i kronologisk takt, hon har även fått nyversioner av gamla spel och nya bakgrundshistorier.

Och nu är det dags för ytterligare en av de sistnämnda. Square Enix nytolkning av Tomb Raider-serien är en djupgående överlevnadsberättelse som kretsar kring Laras första äventyr.

Den 21-åriga arkeologen har här förlist på en ö någonstans i Japanska havet, och är på jakt efter sina vänner. I demoversionen jag får spela står hon vid en klippa och blickar ut över utsikten. Tomb Raider-logotypen visas stolt upp i vitt och rött. Och när spelet börjar glider menyn snyggt åt sidan och spelandet kan börja.

Det första som slår mig är att kontrollerna är intuitiva, med snygga animationer och kameravinklar som kompletterar upplevelsen. Det känns helt enkelt precis som det ska, och alla rörelser och knapptryckningar sker naturligt utan att jag ens behöver tänka efter.

Men det märks att Lara inte är en van äventyrerska än. Hon huttrar i kylan och måste verkligen anstränga sig för att ta sig över en avgrund genom att balansera på ett nedfallet träd. Här är det inga enkla balansgrejer som i Uncharted, utan varje steg känns tungt.

Däremot kan hon hoppa lika långt som Uncharteds Nathan Drake, även om det verkar jobbigt. Men visst, det går ju. Och hon må kämpa med klättringen och verka andfådd, men hon hoppar ändå både vertikalt och horisontellt som en övernaturlig klättrare. Men det är ju ett spel, och äventyrsplattformsspel dessutom. Då får man bjuda på sånt.

Som tur är bjuder kameran på väldigt dynamiska vinklar. Regndroppar piskar ned på kameralinsen, och den närgångna kameran följer hennes minsta rörelse.

Lara hittar föremål under jakten på sina vänner, bland annat en videokamera, en walkie-talkie och en ask tändstickor. Den sistnämnda används när hon hittar en övergiven eldstad under en klippavsats och gör upp läger för natten.

Det har hunnit bli morgon och Lara ger sig ut i omgivningen, hittar en pilbåge på ett lik som hänger uppe i ett träd och börjar leta efter sin frukost.

Som spelare blir jag varse om Laras sinnesstämning, om hon fryser, är hungrig eller måste ta sig till ett visst ställe. Detta sker genom att hon mumlar dessa saker för sig själv, och det hinner faktiskt bli ganska störande under spelomgången. "Jag är hungrig, jag måste äta något" säger hon. Ja, jag förstår.

Rådjuren som lever i skogen är som vandrande köttbitar, och verkar inte alltför uppskrämda av Laras närvaro. Om hon kommer lite för nära springer de iväg ett tiotal meter, men sedan stannar de till och återgår till sitt stilla vandrande. Det är inte förrän hon faktiskt träffat en av dem med en pil som de andra flyr, och det är här som hon tar ett liv för första gången.

Det skadeskjutna rådjuret sprättas sedan upp med en av pilarna, och hon lyckas även på något magiskt vis filea den också. Blodstänk täcker skärmen, och Lara verkar inte helt nöjd med vad som måste göras. Men nu har hon i alla fall mat.

För att underlätta resan tillbaka till lägret kan Lara använda sig av sin överlevnadsinstinkt, en slags pulseffekt som visar vägen, men utvecklarna har försökt lägga in naturliga landmärken som snabbt ska leda henne. I detta fall ringlar sig en liten flod upp för klipporna, och genom att följa den hittar hon lätt tillbaka.