Recension: Steel Battalion: Heavy Armor • Sida 2

Ett annat problem är att det är alldeles för stort avstånd mellan olika kontrollpunkter, och dör du flera minuter in på en bana får du oftast börja om från början. Att jag dog ett tjugotal gånger på spelets första riktiga uppdraget efter träningsdelen skvallrar en hel del om spelets frustrerande svårighetsgrad, och att femton minuter in i ett uppdrag få slut på ammunition när det bara finns en fiende kvar gör mig minst sagt förbannad då det inte går att fylla på med ammunition någonstans under banans gång, och det är bara att börja om från början.

Informationen jag får om vad som ska göras i de olika uppdragen är knapphändig, och allt för ofta är det oklart vart jag ska gå, vad jag förväntas göra och hur jag ska göra det. Jag förstår om utvecklarna inte vill idiotförklara mig genom att rita upp pilar på marken åt det håll jag ska ta mig, men när några soldater ropar efter hjälp i radion efter mig utan att ge någon som helst antydan om var de befinner sig blir det bara onödigt svårt.

Varför From Software valt att ge spelet en så löjligt nybörjarfientlig svårighetsgrad är för mig helt obegripligt, inte minst då spelet är svårt på helt fel sätt. Märker du exempelvis att det står fiender till höger om dig tar det en smärre evighet att vända siktet åt det hållet med handkontrollen, och på den tiden hinner till och med simpla fotsoldater göra väsentlig skada på dig.

Det märks även att de litat alldeles för mycket på Kinect-sensorns precision, då de valt att göra så simpla funktioner som att byta typ av ammunition till en stor utmaning då Kinect-kameran i fyra fall av fem tror att jag sträcker ut handen mot något annat vred eller knapp varje gång jag försöker med detta. Jag hade hellre sett att de lagt simpla funktioner av den här typen på handkontrollen istället, och enbart behållit de funktioner som faktiskt fungerar riktigt bra som Kinect-manövrerade.

Steel Batallion: Heavy Armor har sina ljusa sidor, och det är inget fel på exempelvis handlingen där jordens alla datorsystem förstörts och stormakterna slåss om världsherravälde, där du kastas in som amerikan i ett ödelagt New York. Integrationen med din besättning är kul och fungerar riktigt bra, mycket tack vare Kinect. Jag gillar även funktionen att kunna bygga om din tank med nya kanoner och liknande som du belönas med på vissa uppdrag, och att det går att samarbeta med tre vänner över nätet i vissa uppdrag är långt ifrån någon nackdel.

Men dessa ljusglimtar räcker inte, och när den extrema svårighetsgraden i kombination med oprecis handkontroll och en Kinect som inte annat än vill missförstå mina rörelser gång på gång låter mig dö allt för många minuter in i ett uppdrag utan kontrollpunkter blir jag fullständigt vansinnig, förbannad, arg och besviken. Att jag inte vågade spela klart spelet då jag var rädd för att kasta handkontrollen rakt in i mitt hemmabiosystem av ren frustration tycker jag sammanfattar min upplevelse med spelet ganska bra, och hur välgjorda de sista uppdragen som jag aldrig tog mig till än skulle kunna tänkas vara, kan dessa omöjligt vara värda så många timmars genomlidande av trasig speldesign som jag utsatts för att komma dit.

De enda som skulle kunna uppskatta Steel Battalion: Heavy Armor är seriösa självplågare, och trots att utvecklarna haft riktigt fräcka och nyskapande idéer resulterar det i ett av årets absolut sämsta spel. Och det är inte ens Kinect:s fel, för utan den dåligt fungerande implementationen av detta tillbehör hade spelet inte bjudit på något fräscht i spelväg över huvud taget, och med högsta sannolikhet försatts med ett ännu lägra betyg.