Det är i friidrotten jag snabbt hittar mina favoriter, men bredden är som sagt extremt god och att sporter som bordtennis och beachvolleyboll är såpass välgjorda och till och med besitter ett visst djup är verkligen inte illa.
Klassiska tekniken med frenetiskt tryckande, som spel av den här typen till stor del bestod av förr, är nästan helt borta och det gillar jag skarpt. När det ska tas ansats eller springas gäller det istället att hålla ett jämnt och lagom högt tempo, för snabba knapptryckningar gör att löparen fumlar och faller framåt, medan ett för långsamt tryckande gör att han aldrig riktigt får upp farten.
I kastgrenar är det inte bara fart och kraft som är viktigt - vinkel på kastet och riktningen spelar en nästan ännu större roll. Det finns dock några delar där kontrollen inte känns fullt så stark, bland annat består simhopp och studsmatta endast av en serie tajmade knapptryck följt av en landning som känns nästintill omöjlig att påverka i någon betydande mening.
"Att jag blivit förnedrad och aldrig ens varit nära att kamma hem en medaljplacering är en annan femma, men som jag tidigare nämnt är det tydligt att det inte är spelets fel, utan mitt eget. Ibland pinsamt tydligt."
Efter en stunds spelande börjar även vissa tecken på en framstressad produkt att uppenbara sig. Exempelvis är animationerna när en idrottare lyckas eller misslyckas väldigt få till antalet och när jag exempelvis drar igång simhoppet, där många försök avlöser varandra på kort tid, blir det hela nästan lite komiskt att se samma rörelser hela tiden. En annan sak som går att klaga på är att vissa av de presentationer som ska förklara hur en gren fungerar hade mått väl av en berättarröst som klargör lite mer ingående om vad jag ska tänka på.
Nu när jag ändå är inne på det negativa spåret får jag inte glömma att nämna de tarvliga kommentatorerna. Det är oftast mer regel än undantag att ha kassa sådana i sportspel, men det är lika tröttsamt och skrattretande varje gång det händer. Till råga på allt kan synkroniseringen skilja någon sekund eller två under de ytterst få sakerna de har att säga, och i jämna mellanrum även värre.
Trailer för London 2012: The Official Video Game
När jag väl bråkat klart med vännerna hemma i soffan och fått storstryk i kulstötning av min flickvän är det dags att ge sig ut i medaljkriget på nätet. Här har Sega Studios Australia lagt in en ganska trevlig krydda i tävlandet, innan jag sätter igång väljer jag nämligen vilken nation jag vill representera, sedan ackumuleras alla spelares medaljer i en stor internationell liga.
Kvalitetskänslan fortsätter även här och alla sessioner jag tagit mig igenom har varit solida och problemfria upplevelser. Att jag blivit förnedrad och aldrig ens varit nära att kamma hem en medaljplacering är en annan femma, men som jag tidigare nämnt är det tydligt att det inte är spelets fel, utan mitt eget. Ibland pinsamt tydligt.
Sammantaget är det bara att lyfta på hatten och konstatera att jag är väldigt positivt överraskad av London 2012: The Official Video Game. Utvecklaren har inte gått den typiska, enkla vägen och slängt ur sig ett på sin höjd hyfsat partyspel. Istället har de tagit de olympiska spelen på allvar och skapat ett sportspel de kan vara stolta över och som är mycket nära att kunna mäta sig med de bästa i genren.
8 / 10
