Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Super Mario All-Stars (SNES, 1993)
Jag passade på att träffa Jimmy under gårdagens lunch och förfärades att han inte hade koll på Super Mario All-Stars. Om han bara var gammal och virrig eller inte hörde vad jag sade, eller han faktiskt helt har missat detta mästerverk till Super Nintendo låter jag vara osagt; kanske vi kan få svaret i kommentarerna?
Så fick vi svenskar äntligen lägga vantarna på Super Mario Bros. 2 - The Lost Levels.
Super Mario All-Stars släpptes under 1993 och innehöll uppsnyggade versioner av NES-klassikerna Super Mario Bros. 1, 2 och 3 samt den japanska versionen av Super Mario Bros. 2; ni vet spelet som är en direkt uppföljare till ettan men ansågs vara för svårt och likt originalet - och skrotades utanför Japan. Istället fick vi ett omarbetat Doki Doki Panic med fyra välkända och valbara karaktärer.
För de allra flesta var detta det första mötet med japanska spelet som här kallades Super Mario Bros. 2 - The Lost Levels. Spelet är mycket riktigt assvårt och det är tack vare en liten finess i Super Mario All-Stars som det överhuvud taget är spelbart. I samtliga fyra titlar finns nämligen även en sparfunktion så att du slipper sitta och klara av spelen i en enda session.
Förutom att samtliga spel grafikmässigt var omgjorda för att passa i 16-bitarseran var även en del buggar bortplockade, och musiken var tillsnyggad.
Veckans Retrokalkon: Doom (SNES, 1995)
Ett annat omgjort spel till Super Nintendo är den populära skjutaren Doom. Ett av spelhistoriens abslout mest populära spel fick alltså en portning till SNES. Succé skulle man kunna tro, men så blev inte fallet.
För många var säkert spelupplevelsen helt ok; du kunde sitta på pojk-/flickrummet och lira Doom och det enda som krävdes var en tv och ett SNES, vilket många hade hemma. Datorerna var vid den här tiden mer sällan tillgängliga för spelande.
Dumma, dumma Doom.
Tyvärr var dock inte SNES-versionen särskilt bra och orsakerna låg såklart mestadels i hårdvarans begränsningar. Dock fanns det en del saker utvecklarna kanske skulle tänkt till kring både en och två gånger innan släpp.
Doom till SNES innehåller endast 22 av PC-versionens 27 banor, fienderna är endast animerade framifrån vilket gör att de alltid ser ut att vara vända mot spelaren. Upplösningen är 256 x 244 pixlar och det ligger alltid en svart ram kring bilden; troligtvis för att SNES inte orkade med att rita hela skärmen. En hel del blod var bortplockat för att passa bättre in i SNES-biblioteket, men de grafiska dödsfallen från PC-versionen låg dock kvar.
Ska jag ha något gott att säga om Doom till Super Nintendo så måste jag lyfta fram musiken. Spelet lyckades nämligen med konststycket att låta bättre än många andra versioner - lyssna till exempel på AVGN's jämförelse mellan SNES och SEGA 32X.
