Eurogamer.se

Recension: Theatrhythm: Final Fantasy

Eurogamer Sverige recenserar Nintendo 3DS-spelet Theatrhythm: Final Fantasy.

Med viss skepticism, och sorg i hjärtat, såg jag Square Enix utannonsera ett nytt sidospår i Final Fantasy-serien - denna gång med grafik som såg ut som ett halvdassigt Facebook-spel, ännu ett namn som knappt går att uttala och i en genre som serien aldrig beblandat sig med - rytmspel. Stor del av mitt ointresse för titeln berodde på genren - musikspel och rytmspel är aldrig något som fångat mitt intresse under längre stunder, oftast för att musiken i dessa inte är helt kompatibel med mig.

Men med facit i hand får jag dock erkänna att min skepticism var högst obefogad. Trots att grafiken med sin klara simpla estetik är annorlunda så har Square Enix skapat en naturlig förlängning av serien. Borta är all handling och karaktärsutvecklingen och rollspelselementen hålls till ett minimum.

I Theathrhythm: Final Fantasy är det istället musiken som får inta huvudrollen. För vilken annan spelserie som helst hade det varit ett helt befängt drag att skapa ett såhär narcissistiskt och fanuppvaktande spel.

"Trots att grafiken med sin klara simpla estetik är annorlunda så har Square Enix skapat en naturlig förlängning av serien."

Från de tretton numrerade spelen har det valts ut tre musikspår vardera, fördelat på fältmusik, slagsmålsmusik och cinematisk musik. Dessa spelas igenom på tre distinkta sätt och de kräver sina egna färdigheter och tekniker. Influenser har lånats friskt och utan skam från andra rytmspel. Spelmekaniken känns direkt igen, vilket sänker tröskeln en hel del för mig. Gemensamt för alla tre är att markörer som dyker upp på skärmen behöver träffas med tajming och rätt anslag.

Trailer: Theatrhythm Final Fantasy 3DS

Till en början känns upplägget ganska begränsat - varje spel är representerat av ett intro, en epilog och tre musikspår. Svårighetsgraden är relativt enkel, och att misslyckas är väldigt svårt. Dock skruvas svårighetsgraden upp när ett spel är "avklarat" och ett utmaningsläge med successivt högre svårighetsgrader per låt låses upp. Ännu svårare är det läge som kräver lite mer tidsinvestering innan det är åtkomligt- Kaos-tornet med dess slumpmässigt framtagna låtkombinationer och svårighetsgrad.

Genomgående för alla spellägen är att reagera på markörer (noter) på skärmen, antingen genom att bara klicka i takt, hålla ner pekaren eller genomföra drag i olika riktningar. Enkelt att lära sig, men på de högre svårighetsgraderna väldigt svårt att bemästra. Inte nödvändigtvis för att nya moment introduceras, utan för att tiden mellan noterna minskar till näst intill ingenting och att hastigheten ökar kraftigt.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!