Eurogamer.se

Recension: Beat the Beat: Rhythm Paradise

Eurogamer Sverige recenserar Nintendo Wii-spelet Beat the Beat: Rhythm Paradise.

Juli månad har varit omväxlande rent vädermässigt för oss här i Sverige, men det har å andra sidan gett mig möjlighet att oftare hänge mig åt recensionsspelande än det kanske hade gjort annars.

Jag vet inte hur många minispelssamlingar till Nintendo Wii som står i mina hyllor, och jag vågar inte ens drömma om hur många titlar i vilka vi ska hoppa, svinga, dra, skjuta, knuffa och kasta saker i det som allmänt brukar kallas minispel. Det jag däremot vågar hoppas på är att Beat the Beat: Rhythm Paradise faktiskt blir det sista - Wii är en tynande konsol som sjungit dacapo på sista refrängen ganska länge.

"I Beat the Beat: Rhythm Paradise räknas bara en sak, och det är att hålla takten."

1

Klarar du dig igenom utmaningen med bara ett eller två fel låser du upp nästa. Annars blir det till att göra om.

Och om någon ska avsluta minispelandet så är det väl inte mer än passande att det blir Yoshio Sakamoto, skaparen av femsekundersröran WarioWare.

I en budgetprissatt samling rytmspel hoppas både han och Nintendo att den sista minispelsfesten till Wii ska bli en uppskattad sådan.

Och vet ni vad? Chansen finns att det faktiskt kan bli så.

I Beat the Beat: Rhythm Paradise räknas bara en sak, och det är att hålla takten. Du får dessutom bara två knappar att göra det med, A- och B-knappen, så glöm allt viftande, snurrande och pekande och koncentrera dig istället på att bara hålla tungan rätt i mun.

Upplägget ser både barnsligt och lättspelat ut till en början och när spelet börjar förklara reglerna för mig, som om jag vore en idiot, är det inget annat än en maskering av det takthelvete som döljer sig bakom de bisarra scenerna. I ett rutnät av olika utmaningar tar jag mig vidare till nästa genom att klara av den förra, och så fortsätter jag tills jag klarat av samtliga fyra första nivåer.

2

Spelet envisas med visa instruktionerna varje gång. Men de går turligt nog att klicka bort.

Redan i början får jag lära mig att skjuta golfbollar som kastas till mig av apor och skruva ihop robotar på ett löpande band. Takten är till en början låg och musiken är tydlig, men flera av utmaningarna jäklas med mig genom att ibland stänga av musiken (men ändå låta mig hålla takten) eller på andra sätt försöka finta bort mig.

När de fyra första nivåerna väl är avklarade är jag svettig, men då vill spelet till råga på allt förhöra mig och blanda friskt - det gäller då att inte enbart hålla takten utan dessutom att ha gott minne. Och så fortsätter det - i den ena knasiga situationen efter den andra stressas jag till att hålla takten i allt svårare situationer och mitt monotona nickande och fotstampande avbryts bara av ett och annat gapskratt inför det absurda i alltihop.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!