Recension: Beat the Beat: Rhythm Paradise • Sida 2

Det var länge sedan flertalet av spelen som släpps till Wii slutade använda viftargimmicken och antingen helt sonika lägger kontrollen på sidan, som en "vanlig" handkontroll, eller använder minimalt med knappar, vilket Beat the Beat: Rhythm Paradise gör.

Och det är minimalismen i styrningen som gör spel som detta så underhållande, trots att innehållet ser både sparsamt och rentav simpelt ut. För inte krävs det särskilt eminenta kodarfärdigheter för att kläcka ur sig en sekvens där jag enbart sparkar undan fotbollar för att inte störa romantiska djur på dejt. Eller att som biffig wrestlare svara på snabba intervjufrågor och posera för fotografer. Eller att som säl rulla runt på min anorakbeklädde ägares kommando.

Istället ligger underhållningen i spel av detta slag i den enkla balansen mellan simpel takthållning och mer eller mindre elaka sätt att försvåra densamma. Är du fullständigt taktlös kommer du att få problem direkt med Beat the Beat: Rhythm Paradise, men har du minsta dansanta gen i behåll från anfäderna kommer du att uppskatta det.

Det är synd bara att flerspelarläget är så tråkigt; det går att vara två stycken och klicka i takt, men antalet banor i detta läge är minst sagt begränsat. Varför inte flera kan tävla mot varann i ett fullskaligt partyspel är en liten gåta, men kanske har det med att göra att upphovsmannen faktiskt tycker att du ska fnissa i enrum och bara i yttersta nödfall med ytterligare en person?

Den som vill gräva sig ner djupare i taktkänslans mystiska värld får redan från början möjlighet testa på hur det egentligen står till med rytmen. En metronom visar hur väl du klarar av detta och ger också en vink om huruvida du tenderar att vara tidig eller sen i ditt anslag; viktig information för den som verkligen vill bemästra Beat the Beats utmaningar och excellera.

Det gäller att hitta flytet, tappar du rytmen kan det vara svårt att komma in igen.

Det finns nämligen tre betygsgrader för varje framgångsrikt avklarad utmaning, och den som tvunget måste ha perfekta betyg i varje utmaning har att göra i många timmar - för oss andra är utmaningarna över efter de 5-10 timmar det kanske tar att klara av allihop med hyfsat resultat.

Mellan varven denna sommar ordnade en kollega en turnering i Speedball 2 en vacker kväll. Det slog oss hur mycket fantastisk spelunderhållning det går att pressa in i bara att fåtal knapptryck. Den moderna spelbranschen har lärt oss att det krävs en hel uppsättning av sidoknappar, spakar och styrkors för att ge en adekvat upplevelse, och därför är det extra skönt att då och då få en titel i sin hand som klarar sig utmärkt med endast två knappar.

Beat the Beat: Rhythm Paradise är inte spelet som får folk att köpa tillbaka Wii-konsolerna de i fjol sålde på Blocket - men det kan definitivt vara den värdiga finalen i en lång kavalkad av mer eller mindre hopplösa minispelssamlingar.